Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Åkerbruk, näringar och handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Det tyska bergsbruket tjenade till mönster för åtskilliga andra land, hvilka
äfven inkallade arbetare från Tyska riket. Så t. ex. upptäckte en tysk bergsman de
skotska malmådrorna och lärde skottarne bergshandteringen. Äfven England inkal-
lade år 1452 grufarbetare från Meissen, Österrike och Böhmen. I själfva Tyskland
blef till följd af den intensiva, delvis ruinerande exploateringen af grufvorna rike-
domen på ädla metaller vid slutet af medeltiden mycket betydande och bidrog väsent-
ligen till den vid denna tid härskande, osunda lyxen.
Liknande voro förhållandena i fråga om saltverken. Driften låg under den senare
medeltiden i händerna på s. k. Pfännerschaften, d. v. s. sammanslutningar af salt-
verksarbetare, hvilka utvecklade sig till kapitalistiska saltfackföreningar och väl äfven
öfvertogo själfva salthandeln samt monopoliserade densamma.
Vi vända oss nu till den borgerliga industrien. Betingelserna för dennas upp-
komst och dess olika former hafva vi redan i ett annat sammanhang betraktat.
Bland de olika yrkena eller yrkesgrupperna framstår som den manstarkaste af de i
skrån organiserade näringsidkarne den grupp, som representerar tillverkningen af
födoämnen, nämligen mjölnare, bagare, ölbryggare och slaktare. Närmast efter dessa
komma beklädnadsyrkena, d. v. s. skräddare, skomakare, körsnärer o. s. v. En hög
blomstring hade tunnbindareyrket uppnått i sjö- och hansestäderna, delvis äfven i
det inre af landet. Dess fabrikat spelade en ej obetydlig roll inom hushållen, men
en ännu större som exportvara; fat användes uteslutande eller företrädesvis vid
transport af vin och öl, olja och honung, smör, ister och salt, äfven af färger, aska,
beck, tjära samt fisk. Ensamt i Hamburg sysselsatte tunnbinderiet på 1400-talet
inemot tvåhundra själfständiga yrkesutöfvare.
Ett särskildt omnämnande förtjenar framför andra textilindustrien. Visserligen
hade linneväfveriet haft sin hufvudsakliga betydelse under den tidigare medelliden,
särskildt som hemindustri; en skråorganisation påträffa vi först på 1300- och 1400-
talen, då denna industrigren var stadd på återgång eller åtminstone vida öfverflyg-
lats af klädesindustrien. Den sistnämnde, som liksom går i spetsen för den medel-
tida industrien öfver hufvud, hade å sin sida i hufvudsak uppstått till följd af klädes-
handeln, hvilken redan tidigt hörde till de viktigaste handelsgrenarne. Men seder-
mera blef särskildt i Tyskland ylleindustrien och den ur denna framgångna klädes-
fabrikationen en af stadsbefolkningens viktigaste näringsgrenar. Ullens förarbetande
gaf upphof till ett stort antal olika yrken, såsom ullslagare, garndragare, valkare,
klippare och färgare. De egentliga yljearbetarne äro till en början lönarbetare hos
ullslagarne; de senare inköpa råullen och låta karda och spinna densamma (van-
ligen utfördes detta arbete af kvinnor), hvarefter väfvarne mot lön förarbetade garnet
till halffabrikat. Men sedermera frigjorde sig de mycket talrika ylleväfvarne från
sitt beroende af ullslagarne och bildade ett själfständigt yrke, hvars enskilda med-
lemmar dock icke uppnådde någon hög materiell blomstring. Ylleväfvarne utgöra
därför ett demokratiskt element bland handtverkarne, som ofta träder i förgrunden
vid städernas inre oroligheter.
Men knappast något yrke förskaffade den medeltida industrien i städerna en
sådan berömmelse, ej minst i Tyskland, som metallarbetarnes. Så t. ex. smedsyrket,
hvars konstrikt arbetade beslag och galler, guld- och silfvervaror, riddarrustningar
och vapen vi ännu i dag beundra. Här genomfördes en långt gående arbetsfördelning,
som icke blef utan inflytande på arbetsresultatets fulländning. Som skilda yrkesut-
öfvare existerade här vid sidan af hvarandra guld- och silfversmeder, ringpansar-
smeder, harnesk- och vapensmeder, hjälm- och stormhufvesmeder, kling- och knif-
smeder; senare tillkommo äfven harneskpolerare, svärdfejare, svärdknappsmeder,
hofsmeder, grofsmeder, låssmeder, verktygssmeder och sporrmakare. Under det att
konst- och låssmeder särskildt i Augsburg, Mimenen och Niirnberg intogo en betydande
ställning, påträffas de berömdaste vapensmederna i Regensburg, Niirnberg, Nördlingen
samt Rhentrakten (Solingen), där redan under medeltiden ansatser till en storindustri
förefunnos. Härtill komma de olika grenarne af det på 1300-talet uppkomna järn-
gjuteriet, som jämte bronsgjuteriet kom till hufvudsaklig användning vid kanon-
tillverkningen. Denna utöfvades dock aldrig af något skrå, utan städerna och sedermera
äfven furstarne anställde härför en kanongjutare, och sedan 1400-talet öfvertogs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
