Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Städer och borgerskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADER OCH BORGERSKAP. 491
grosshandlarne mer och mer på olika handelsgrenar. I den äldre stadshushållningen
voro framför allt handeln med ädla metaller för myntets räkning samt klädeshandeln
af betydelse. Bankirer och klädeshandlare utgöra den borgerliga aristokratien.
Städerna blefvo äfven hufvudorterna för yrkesfliten. Med de talrika befolknings-
element, som i staden sökte grunda en ny existens, infördes i stadens lif fröet till
en själfständig och egenartad näringsordning, hvilken i stadens fria luft tog ett kraf-
tigt uppsving. En lämplig form för den industriella organisationen erbjöd skrået,
en produkt af den tendens till facksammanslutningar, som genomgår hela medeltiden.
Till en början utgjordes väl dessa föreningar af brödraskap, till hvilka handtverkare
af olika yrkesgrenar sammanslöto sig och som antingen hade religiös karaktär eller
voro egnade åt den kamratliga samvaron. Men snart trädde en sträfvan i förgrun-
den att gynna och höja det speciellt kommunala näringslifvet: yrkesföreningar uppstå,
hvilka hafva till biändamål att erbjuda ömsesidigt understöd och tillfälle till säll-
skaplig förströelse. Handtverksföreningarne eftersträfvade att blifva erkända som
själfständiga skrån af den offentliga myndigheten, något som de äfven utverkade;
sina föreståndare valde skrået själft och reglerade yrkesverksamheten genom egna sta-
tuter. Målet åter var skråtvånget, d. v. s. skyldighet för hvarje enskild mästare att
inträda i skrået. Detta ville icke endast trygga hvarje själfständig handtverkares per-
sonliga och sociala ställning, utan äfven omfatta och behärska hela handtverket. Detta
mål uppnåddes äfven af skråna; de utvecklade sig till slutna organisationer, i viss mån
till offentliga myndigheter, hvilka äfven såsom naturliga organ för den öfvervägande
delen af borgerskapet blefvo af stor betydelse för stadens förvaltning. Å andra sidan
uppfostrades borgaren inom skråna till ståndsanda och själfmedvetenhet och kom
äfven till materiell välmåga, och icke minst var det i och genom skrået, som närings-
idkarne uppnådde politiska rättigheter och andel i stadens styrelse. Medeltidens
solida, själfmedvetna handtverkarstånd framväxte ur skråna. Visserligen utgjorde
tvångsinträdet i skrået en väsentlig inskränkning i den personliga friheten, särskildt
i ekonomiskt afseende. Skrået vakade noggrant öfver, att ingen af dess medlemmar
uppnådde ekonomiska fördelar framför de öfrige eller arbetade under gynnsammare
villkor. Det anskaffade råvaran och fördelade den, och ingen fick förvärfva mer
material, än han förarbetade. Lika litet fick den enskilde hafva bättre verktyg eller
anordningar i öfrigt än hans skråbröder. Liksom arbetslönerna voro fixerade, så
var äfven försäljningen af den färdiga varan underkastad noggranna bestämmelser
med afseende på rum och tid. Å andra sidan sörjde skråna för, att äfven afnämarne
kommo till sin rätt; det var en hederssak för dem att leverera oklanderliga varor,
och de gingo på förhand i god för, att deras medlemmar voro skickliga att utöfva
handtverket i fråga.
Den som ville blifva mästare i ett skrå måste icke blott vara af god frejd och -
något som faller af sig själft - vara i besittning af borgarrätt, utan äfven ådagalägga
sin skicklighet genom ett egenhändigt »mästerprof», hvilket förelades de äldre skrå-
mästarne. Äfven lärokursen var i sin helhet noga fastställd. Lärlingen måste vara
af äkta börd och af god familj; i de tyska städerna fordrade man äfven, att han
skulle vara af tysk börd, då slaverna buro trälmärket på sin panna. Upptagandet
till lärling skedde under vissa plägseder inför skrået; detta öfvervakade äfven hans
utbildning och uppfostran hos en mästare, som underkastade honom sträng hustukt,
ehuru han gällde som en medlem af familjen. Efter slutad lärlingstid - den räckte
vanligen tre till fem år - »frikallades» lärlingen, hvilken nu drog ut på vandring.
Detta vandringslif betydde för den enskilde en icke blott teknisk, utan äfven mora-
lisk och själslig utbildning och höjde gesällståndet, i det samhörighetskänslan stärk-
tes och hölls vid lif. Med tiden antog för öfrigt gesällståndet en annan karaktär, i
det det upphörde att vara blott och bart ett genomgångsstadium till mästerskapet,
hvilket senare till följd af tillströmningen till handtverksyrkena alltmer utvecklade
sig till en inom skråbrödernas familjer ärftlig ståndsrättighet; den som icke var son
till en mästare hade slutligen knappast några utsikter att förvärfva mästerskapet.
Till följd häraf kommo handtverksgesällerna att bilda en egen yrkesklass bland sta-
dens handtverksidkande befolkning, och de underläto ej heller att organisera sig i
gesällföreningar, hvilka i många hänseenden voro efterbildningar af mästarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
