Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Städer och borgerskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Särskild! firade den profana gotiska stilen sina största triumfer såväl i de flandriska
som i de tyska städernas rådhus och saluhallar. Till och med små stadskommuner satte
sig en ära i att bygga ståtliga rådhus som uttryck för borgerskapets välstånd och
högsinthet. –w,
I talrika nordtyska städer hade regelbundet en Rolandsbild sin plats på stora torget,
en gestalt af långt öfver kroppsstorlek med domars värdet i sin hand; den är vård-
tecknet på stadens högsta jurisdiktion, på rätten öfver lif och död.
Vida mindre ståtligt än de offentliga byggnaderna tedde sig det borgerliga bonings-
huset. Det reste sig på en kvadratisk yta af måttlig storlek; endast en smal gård
lemnades mellan huset åt gatan, gårdshuset och sidoflyglarne, hvilka byggnader stodo
i förbindelse med hvarandra. Byggnadsmaterialet var till en början trä, först senare
uppkomma stenhus eller, där huggen sten saknades, tegelhus. Dock voro i allmän-
het de medeltida privathusen, åtminstone i de nordliga landen, öfvervägande uppförda
i det från träbyggnaderna utgångna resverkssystemet; endast källarvåningen byggdes
redan tidigt af sten. Öfver den senare lades bottenvåningen, därpå följde öfver-
våningen (sedermera äfven två eller flere dylika), och slutligen takvåningen. Taket
gjordes brant för att kunna inrymma höga vindsrum; det var ännu länge täckt af
halm, hvilken först så småningom ersattes af skiffer eller taktegel.
För att skaffa ökadt utrymme lät man de öfre våningarne skjuta ut öfver hvar-
andra, hvarigenom den redan förut trånga gatan i än högre grad utestängdes från
luft och ljus. Dessutom voro husen åt gatan ofta försedda med burspråk.
Det borgerliga husets rumsinredning betingades såtillvida af egarens näringsfång,
som de för dettas utöfning afsedda rummen om möjligt lades åt gatan. Framtill vid
sidan af den stora förstugan, hvilken liksom i bondgården ursprungligen upptog hela
bottenvåningen, upptogs en särskild salubod; för öfrigt var förstugan allt fortfarande
handtverkarens arbetsplats. Härden förlades från förstugans midt till ett af de bakre
hörnen, där den snart blef medelpunkten för köket; äfven inrättades en förrådskam-
mare och en bakugn för husbehofvet. Den öfre våningen åter är afsedd för familje-
lifvet. Äfven den bestod ursprungligen af ett enda rum, men uppdelades snart i
sof- och boningsrum. Under takstolen inrymdes slutligen förråd, träupplag o. s. v.
Flyglarne användes för hushållsändamål och som bostad för tjenstefolket samt inne-
höllo stall m. m.; dock uthyrdes de stundom till personer, som icke själfva egde
hus i staden.
Borgarhusets inre sökte man redan ganska tidigt göra så bekvämt som möjligt.
Oss skulle visserligen rummen synas tryckande låga, och detta intryck ökas ytterli-
gare genom de tätt lagda, tunga takbjälkarne, hvilka först sedan 1400-talet upplifva-
des af källister och ornament. Dock föranleddes rummens ringa höjd väsentligen af
behofvet att tillgodogöra sig ljus och värme. Ty ehuru borgarhusen i allmänhet sak-
nade hvarken fönster eller uppvärmning, så voro dessa anordningar dock till en
början högst ofullkomliga. Som fönster tjenade vanligen på träramar spändt olje-
papper, pergament eller blåsa; endast i praktrummen funnos i privathusen glas-
fönster, i bly infattade s. k. oxögon med tjockt och föga genomskinligt glas. Först
så småningom uppkom bruket af verkligt fönsterglas. Gardiner voro under medel-
tiden okända: däremot förseddes ofta fönstren i bottenvåningen åt gatan med ett
järngaller.
Till husets uppvärmning användes ugnen, till en början stor och
först efter hand af prydligare former, samt kaminen, hvilken snarare var en praktpjäs,
tillhörande de furstliga och adliga hushållen. I de offentliga byggnaderna funnos
äfven anordningar för luftuppvärmning efter mönster af de antika, romerska villaan-
läggningarne. En värmeapparat af enklaste slag var den från ett primitivare stadium
trots sin farlighet ännu bevarade glödpannan; upprepade gånger omniimnas af den-
samma förorsakade förgiftningsfall.
För belysningsändamål öfvergick man från pärtstickan, som ännu länge var i
bruk i fattigare hushåll, i verkstäder m. m., till användning af djur- eller växtfett.
Det allmännaste belysningsmedlet var talgljuset, anbragt på ljusstakar af mångahanda
slag. Efter uppblomstringen af metallgjutaryrket i städerna blefvo i bättre borgarhus
ljuskronor af metall vanliga och utgjorde konstnärligt arbetade en praktpjäs, lämplig
oformlig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
