Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Riddarvasendets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDARVÄSENDETS SLUT.
477
Kämpande riddare
vid en tornering.
Ur hertig Wilhelm IV:s af Bayern torner-
bok i Königl. Bibliothek i Mtachen.
statsförvaltningen samt i den stående hären. På så sätt utvecklade sig medeltidens
riddarstånd i den mån det kvarlefde under den nyare tiden till den lägre, jordegande
adelns med mångahanda privilegier utrustade aristokrati.
En betydelsefullare roll än på fastlandet spelade ridderskapet eller gentry i Eng-
land. Särskildt var detta händelsen på det politiska området, i parlamentet, där
det som representant för landtbefolkningen hade säte och stämma. Under intim
samverkan med representanterna för städerna intog det genom sin rikedom, intelligens
och nedärfda anseende den egentligen ledande ställningen inom underhuset.
Ett viktigt moment i riddarväsendets historia är riddarens boning, borgen, på
h vilken ända till medeltidens slut hans s j älfständighet och särställning berodde.
Vare sig riddarborgen var ämnad för offensiven eller defensiven, så hade den
städse ett i möjligaste mån tryggadt läge. Endast när traktens beskaffenhet ej annat
niedgaf, förlade man den till en slätt, men sökte då åtminstone skydda den genom
moras och rinnande vatten, hvarjämte den utan undantag omgafs med en bred och
djup graf. Om en gemensam typ för dessa anläggningar kan man knappast tala,
då de i allmänhet måste rätta sig efter den förhandenvarande terrängen. Å andra
sidan betingade borgens ändamål en viss likformighet i formerna.
Tillträdet till borgen sökte dess byggherre i möjligaste måtto försvåra. Stundom
uppfördes redan på slätten, innan stigningen började, ett palissadskydd; den egent-
liga uppfartsvägen, i regel blott en enda, löpte i slingringar, var smal och obe-
täckt och förseddes väl af ven med särskilda hinder. En vallgraf, låt vara torr och
af föga djup och bredd, lades framför bergfästet; den omgafs med en låg förmur
och nya palissader. Denna del af borganläggningen kallades Zwinger. Vägen ledde
antingen genom grafven eller också förde den öfver densamma på en bro, helst en
vindbro, hvars uppdragna del lade sig söm skydd mot den stundom med fällgaller
försedda borgporten. Framför porten omgifves borgen af hufvudmuren, hvilken dock
kan undvaras, där klippan stupar brant ned; muren krönes af tinnar och skottglug-
gar. Vid hörnen eller vid en tvär böjning af muren resa sig murtorn på den-
samma, försedda med tak eller plattform. Äfven kunde mur och torn förses med
utspringande burspråk. Som fästningens kärna påträffar man flerstädes ett hufvud-
torn, s. k. barfrid; det reser sig antingen isoleradt eller står i förbindelse med borgens
murar eller boningshus. Ej sällan hörde underjordiska gångar till borgen, hvilka
utmynnade på i möjligaste mån obemärkta ställen utanför belägringslinien; de för-
medlade förbindelsen med yttervärlden för de belägrade och erbjödo i yttersta nödfall
en möjlighet att undkomma.
Sedan 1100-talet tjenar borgen sin egare och familj till ständig vistelseort. Till
följd häraf voro äfven boningshus af nöden. Medelpunkten för dessa utgöres, åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
