Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Härväsendets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 w. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
på 1300-talet hvarje stad inom det preussiska ordenslandet ett bestämdt, betydande
manskap till ordens krigståg. I Sydtyskland åter voro alla borgare och bofasta in-
vånare utan undantag förpliktade att göra krigstjenst. Visserligen voro de befriade
från större krigiska företag, manskapet var icke skyldigt att stanna ute en enda natt
och kunde således användas endast inom stadens närmaste omgifning. Och så snart
städerna uppnått en viss välmåga, anställde de legosoldater, och borgarne själfva del-
togo väsentligen endast vid försvaret af murarne; på sin höjd öfvade de sig dess-
utom i armborstskjutning, hvarvid de sammanslöto sig till skyttegillen.
Däremot uppnådde borgarståndet, där det stod i intimt samband med det kraftiga
bondeståndet, stora krigiska framgångar och utöfvade äfven ett betydande inflytande
på krigsväsendets utveckling i allmänhet. Så var fallet i Schweiz. Ett gemensamt
krigsväsen existerade visserligen icke inom Edsförbundet. Det öfverlemnades åt de
enskilda »orterna» att uppbringa medel till striden, att anskaffa det erforderliga
materialet af folk, hästar, vapen, krigsförnödenheter och utrustningspersedlar, samt
att organisera och underhålla det inkallade manskapet. De för dessa ändamål be-
fintliga organisationerna voro icke öfverallt lika, men de berodde dock i det väsent-
liga på enahanda principer. Öfverallt egde den intimaste samverkan rum mellan de
borgerliga och de militära myndigheterna, och i öfverensstämmelse härmed samman-
föllo äfven de krigiska institutionerna till en viss grad med de politiska. Hvarje
land och hvarje stad, hvarje myndighet och hvarje ämbete, ja hvarje skrå hade sitt
eget baner eller Fåhnlein, och det kring detta fylkade manskapet, som sönderföll
i rotar på sex till tio man, utgjorde de taktiska enheterna. Som vapen gaf man före-
trädet åt hillebarden; därjämte förekommo med spjut beväpnadt manskap samt skyttar.
Som allmänt fälttecken förde de edsförbundne det hvita korset. Ledningen af en hel
här tillkom en högste Hauptmann eller Hauptmann bei dem Banner, vid hvars
sida stodo »banérherrar» eller »fänrikar» (Venner). Det var ett stort företräde, att
hos de edsförbundne slagordning och marschordning voro identiska. Den stora
massan af uppbådet, vanligen hälften, bildade den s. k. Gewalthaufen, hvars kärna
utgjordes af hellebardiärer, men som flankerades af en del af spjutbärarne. Skyttarne
åter tjenstgjorde i förtruppen, hvilken öppnade striden och som till stöd för skyttarne
äfven omfattade ett betydligt antal spjutbärare samt en liten trupp hellebardiärer.
Under skydd af förtruppens strid utsåg sig hufvudtruppen den punkt, där den kunde
intränga i den fientliga slagordningen. Eftertruppen var i allmänhet mycket svag
och tjenade i hufvudsak till betäckning för trossen. Förtruppen marscherade och
opererade emellertid icke rakt framför hufvudstyrkan, och ej heller eftertruppen rakt
efter, utan båda höllo sig ständigt på sidan om densamma. Detta liksom härafdel-
ningarnes olika storlek betecknade ett väsentligt framsteg i taktiken, då härarne eljest
enligt vedertaget bruk plägade uppställas i tre lika starka afdelningar i rät linie
efter hvarandra, något som var till förfång för manöverfärdigheten och därför ofta
medförde ödesdigra följder.
Den viktigaste nyheten inom det europeiska krigsväsendet under den senare medel-
tiden är införandet af eldvapen, äfven om dessa kommo till allmännare användning
och högre fullkomning först efter tidehvarfvets slut.
Att, som en gammal sägen berättar, krutet skulle hafva uppfunnits af en tysk
dominikanérmunk på 1300-talet vid namn Bertold Schwarz är redan därför icke med
sanningen öfverensstämmande, då uppfinningen gjorts redan tidigare och var känd i
Västerlandet. Äfven om man bortser från den aflägsnaste forntiden, som redan kände
till exploderande blandningar, och från byzantinernas från äldsta tid bevarade
krutrecept, så är äfven den s. k. »flygande elden», hvars sammansättning beskrifves
af den lärde dominikanern Albert von Bollstädt (Albertus Magnus) omkring 1280,
ingenting annat än krut. Alberts samtida, den engelske franciskanermunken Roger
Bacon, angifver icke blott krutets beståndsdelar, utan känner äfven verkningarne af
krutgasens utvidgningsförmåga. Han beskrifver tillverkningen af en lös patron, som
flerstädes skulle hafva varit en omtyckt leksak.
Från Konstantinopel åter kom kännedomen om fyrverkerikonsten till Västerlandet:
så till Italien, som stod i ständig beröring med Östern såväl i krig som genom
handelsförbindelser, men äfven till Nordtyskland och Flandern. Eldlansar och raketer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
