Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Staterna på Pyreneiska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATERNA PÄ PYRENEISKA
Katedralen i Sevilla.
Efter fotografi af J. Laurent & Co., Madrid.
ståthållarskap. Men redan 1410 utslocknade det aragonska konungahuset på mans-
sidan; det oaktadt bibehöll Aragonien sin själfständighet som stat under en ny
kastiliansk dynasti, som grundades af Ferdinand, systerson till den siste inhemske
konungen.
I Aragonien funnos liksom i Kastilien redan tidigt ståndsrepresentanter, hvilka på
konungens anfordran bistodo honom med råd. Det sicilianska företaget ledde nu
till en förstärkning af ständernas makt. För att vinna de sina för de yttre striderna
gaf konung Peter III redan 1283 landet det s. k. generalprivilegiet i Saragossa, hvil-
ket i viss mening blef Aragoniens Magna charta. Det gjorde konungen i alla viktigare
statsangelägenheter beroende af cortes’ samtycke; dessa skulle sammanträda regel-
bundet hvart år. De utgjordes af de höga andlige, representanter för adelns olika
klasser, samt »aktningsvärda goda män från orterna}), borgarståndets ombud. Som
väktare öfver ståndsrättigheterna tjenstgjorde en egeik, oafsättlig ämbetsman, juéticia
(öfverdomare), som afgjorde tvistigheter mellan krokan och ständerna samt mellan
stormännen själfva. %
Liknande, än vidsträcktare friheter erhöll Katalonijen, där ständerna äfven deltogo
i rättskipningen samt jämte konungen besatte den högsta domstolen. Af mindre
omfattning voro ståndsrättigheterna i Valencia. Deésa tre riken hade sina egna
cortes liksom egna lagböcker; icke dess mindre fastslogo de 1319 på en gemensam
riksdag i Taragona genom formlig öfverenskommelse, att de för evig tid skulle för-
blifva oskiljaktiga.
Inemot midten af 1300-talet gaf konung Peter IV (1336-1387) anledning till svåra
inre förvecklingar. Monarken, som icke hade några söner, mötte vid sin sträfvan
att tillförsäkra sin dotter arfsföljden opposition af sina bröder. Äfven ständerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
