Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA RIKET UNDER 14: DE ÅRHUNDRADET.
391
följd af år fullständigt i anspråk af de böhmiska angelägenheterna. Han hade att
utstå svåra strider såväl med adeln, som gjorde anspråk på deltagande i landets
regering, som med det andliga ståndet. En gång togo honom till och med hans adliga
motståndare till fånga, och först genom kurfurstarnes förmedling kunde han befrias
ur fångenskapen. På de andliges sida var det särskildt den öfvermodige och för-
mätne ärkebiskopen af Prag, Johan af *Jenzenstein, som bildade själen i motståndet
mot konungen. Prelaten måste till sist fly, men hans rådgifvare grepos af Wenzel,
som lät underkasta dem tortyr samt dränka Johan af Pomuk i Moldau (1393), då
inga tortyrens kval kunde förmå
IT
denne att vittna mot sin herre.
Under tiden efter husitkrigen,
då man sträfvade att återinföra
den katolska kyrkans bruk i
Böhmen, gjordes Pomuk (Nepo-
muk) till en martyr för biktens
hemlighet, enär han icke för
konungen velat förråda de be-
kännelser dennes första gemål
(vid denna tid redan för 25 år
sedan afliden) under biktens
insegel afgifvit.
Emellertid gled riket konung
Wenzel alltmer ur händerna.
För att lugna den växande
oppositionen begaf han sig vis-
serligen år 1397 ännu en gång
till Tyskland, höll en riksdag i
Frankfurt och utgaf en lands-
fredsförordning ; därpå återvände
han till Böhmen, under det att
i riket allt i hufvudsak förblef
vid det gamla. Till slut ingingo
de fyra rhenska kurfurstarne
1399 ett ömsesidigt förbund i
afsikt att gemensamt handhafva
riksangelägenheterna, kallade år
1400 konungen till Lahnstein
för att åhöra rikets klagomål
och skredo, då han icke inställde
sig, den 20 augusti till hans
afsättning. En dylik var inga-
lunda förutsedd i riksrätten;
kurfurstarne inskränkte sig
också till att i afsättningsdekretet
i allmänhet beteckna Wenzel
som en oduglig och ovärdig
härskare och därtill som en rikets »sönderstyckare». Därmed åsyftade de ’den år
1395 genom Wenzel skedda förläningen af hertigtiteln till Galeazzo Visconti, Milanos
våldshärskare, en åtgärd, som visserligen icke var af särskildt vidtgående följder,
men som gjort florentinerna, huset Viscontis dödsfiender, förbittrade på Wenzel.
Florentiskt inflytande bidrog också i väsentlig mån till Wenzels afsättning.
Sålunda måste äfven pfalzgrefve Ruprecht (III), hvilken de förbundna kurfur-
starne den 21 augusti höjde på skölden som Wenzels efterföljare, framför allt för-
binda sig att återbörda Milano till riket. Och redan på hösten 1401 anträdde Ruprecht
sin Romfärd; härvid räknade man särskildt på florentinernas understöd, då den nye
konungens medel ingalunda voro tillräckliga för företaget. Men färden fick den
snöpligaste utgång; redan vid Brescia skingrades Ruprechts stridsmakt, sedan Visconti
Konung Wenzel af Böhmen.
Miniatyr ur den s. k. Manessiska handskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
