Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA RIKET UNDER 14:DE ÅRHUNDRADET.
385
till namnet - fått sin öfverhöghet öfverallt erkänd, fyllt sina fickor och utan några
som helst medgifvanden förvärfvat namn och titel af kejsare.
Denna titel blef ej heller utan vinst för den tyska nationen. Karl grep sig nu
an med att reglera konungavalet och kurfurstarnes ställning. Detta skedde genom en
på en riksförsamling i Nurnberg 1355 och på en hofdag i Metz 1356 antagen rikslag,
den s. k. »Gyllene bullan», hvilken hade till uppgift att med atlägsnande af inkonse-
kvenser och tvetydighet i lag fastslå den bestående traditionen. Valrätten skulle
hädanefter tillkomma de tre rhenska ärkebiskopsdömena samt följande för odelbara
förklarade och på manssidan enligt förstfödslorätt ärftliga världsliga furstendömen:
konungariket Böhmen, Rhen-Pfalz, hertigdömet Sachsen-Wittenberg och Mark-Branden-
burg. För att konungavalet skulle anses giltigt erfordrades fyra af dessa kurfurste-
röster, inklusive den röst en kurfurste eventuellt gaf sig själf; val af en efterträdare
under konungens eller kejsarens lifstid var uteslutet. I öfrigt är den som valts af
majoriteten bland kurfurstarne enligt regelrätt, numera i detalj fastställd valordning
därmed utan vidare konung
och eger att handhafva riks-
rättigheterna. Den Gyllene
bullan står alltså härutinnan
på samma ståndpunkt som
besluten i Rense: äfven den
vet om intet pjifvens delta-
gande i det tyska konunga-
valet. Kurfurstarne fingo
vidare sin särställning inom
riksaristokratien bekräftad; de
egde att förvalta de viktigaste
inkomstbringande regalerna
och utöfva full och uteslu-
tande domsrätt öfver sina
undersåtar - företrädesrät-
tigheter som begripligt nog
eftersträfvades äfven af de
Rudolf IV af Österrike.
Målning ur ärkehertig Ferdinands
portrattsamling i K. K. Kunst-
historisches Museum i Wien.
öfriga riksfurstarne och som
på så sätt mycket bidragit till
landshöghetens införande i
territorierna. För öfrigt tje-
nade andra bestämmelser i
den Gyllene bullan direkt
furstarnes intressen, hvilkas
rättigheter och anspråk gent-
emot deras vasaller och
undersåtar togos i beskydd;
städerna däremotförbjödos att
sluta förbund inbördes eller
med herrarnes undersåtar
samt att upptaga utanför stad s-
murarne boende borgare.
Längre fram under sin
regering drog Karl en andra
gång (1366) till Italien; han
ådrog sig italienarnes förakt genom att hålla stigbygeln åt den nyss till Rom åter-
vände påfven Urban V, men gjorde å andra sidan rikets höghetsrättigheter, åtminstone
till namnet, gällande på halfön och lät öfverallt furstarne betala sig stora penning-
summor. Någon varaktig fördel uppnådde han likväl härigenom icke. Redan förut
hade Karl i det gamla burgundiska rikets (Arelat) hufvudstad Arles satt på sitt hufvud
landets krona, som efter kejsar Fredrik I icke burits af någon hans föregångare.
Men besittningen af densamma hindrade icke, att Karl måste erkänna det öfvervägande
franska inflytandet i de västra landskapen; själf liksom legaliserade han de franska
utvidgningssträfvaridena genom att utnämna dauphin till riksvikarie i Dauphiné.
Till sist kunde kejsaren mot slutet af sitt lif anteckna ännu en stor framgång, i
det han förmådde kurfurstarne - något som icke lyckats någon tysk konung eller
kejsare sedan Fredrik II - att ännu under hans lifstid välja hans son Wenzel till
romersk konung och blifvande efterträdare (1376). Men det var en så uppenbar öfver-
trädelse af den Gyllene bullans föreskrifter och stridande mot denna rikslags
andemening, att kejsaren visade sig högst angelägen att utverka den påfliga kurians
samtycke till sin sons val. Dock bar detta handlingssätt sitt straff så att säga inom
sig. Den först 1361 födde Wenzel saknade icke naturliga goda anlag, dem en
sorgfällig uppfostran sökt vidare utveckla; han visade sig ega en sträng rättskänsla,
var hushållsaktig och en vän af de lägre folkklasserna. Men den alltför tidiga
upphöjelsen till den högsta värdigheten tillät icke hans karaktär att komma till
mognad, och de sämre drifterna i hans natur, lidelsefullhet, uppbrusande vrede och
böjelse för dryckenskap, togo allt mer och mer öfverhand och drogo honom bort
från statsangelägenheterna. Detta åter visade sig så mycket ödesdigrare, som hans
regering från första början hade att kämpa med de största inre och yttre svårigheter.
Världshistoria II.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
