Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Ludwig Bayraren och hans tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDWIG BAYRAREN OCH HANS TIDEHVARF.
377
Samtidigt upplågar på nytt den litterära striden om förhållandet mellan den and-
liga och världsliga makten. Här stå i främsta ledet de båda Parisprofessorerna
Marsilius från Padua och Johann från Jandun, författare till den berömda stridsskriften
»Fredens försvarare» (Defensor pacis). Här uppställes fordran på afskaffandet af det
påfliga primatet och bortfallandet af påfvedömets alla världsliga rättigheter, under
det att efter antikt åskådningssätt folket eller menigheten förklaras som källan till den
offentliga makten, hvars representant är kejsaren. De båda lärde infunno sig 1325 eller
1326 hos Ludwig; deras inflytande visade
sig också under den Romfärd denne i slutet
af år 1326 i samförstånd med ghibellinerna
anträdde till öfre Italien.
Ludwig intågade i Milano, eröfrade Pisa
och uppnådde utan nämnvärdt motstånd
af det påfligt-angevinska anhanget den 7
januari 1328 Rom. Här mottog han den
17 kejsarkronan, visserligen icke som för-
läning ur påfvens hand, utan af det romerska
folkets suveräna vilja. Staden Rom hade
nämligen i ovilja öfver kurians frånvaro
uppsagt denna sin tro och lydnad och
upprättat ett demokratiskt regemente under
påfven Bonifacius VIII:s gamle motstån-
dare, Sciarra Colonna. Det var Sciarra som
i romerska folkets namn satte kejsarkro-
nan på Ludwigs hufvud. Därpå öppnades
processen mot Johannes. Kejsaren och ro-
marne funno honom skyldig till kätteri och
därmed förlustig den påfliga värdigheten,
hvarpå ett utskott af andlige och lekmän
-i hans ställe valde minoriten Pietro Rainal-
ducci från Corbara under namn af Nicolaus V
till påfve (den 12 maj 1328). Härvid för-
summade emellertid kejsaren den gynnsam-
ma tidpunkten att angripa Neapel, och då
han intet företog för att befrämja romarnes
sak och befria dem från deras fiender, slog
stämningen i staden snart om. Till slut
ryckte Ludwig på sommaren mot söder, men
vände efter få dagar tillbaka med oför-
rättadt ärende. Och nu förmådde han ej
heller hålla sig kvar längre i Rom; under
flyktliknande brådska lemnade han i
sällskap med påfve Nicolaus i augusti den
eviga staden, i hvilken kort därefter
neapolitanerna intågade. Roms demokra-
tiska färfattning störtades, och alla kejsarens
förordnanden upphäfdes.
Denne tillbragte den följande vintern i Pisa. Här tillstötte Minoritordens ledare,
hvilka undkommit ur Johannes XXII:s fängelse, nämligen general Mikael af Cesena,
provincialen af England William Occam samt Bonagratia af Bergamo. Under
dessas påverkan lät kejsaren ännu en gång af hända motståndaren hans värdighet,
hvarpå motpåfven förklarade kejsaren i bann. I Milano åter skulle ett allmänt kon-
cilium sammanträda för att råda bot för kristenhetens skador.
Emellertid saknade Ludwig såväl makt som handlingskraft att gifva eftertryck åt
sina planer och förfoganden. Han stannade ännu till början af år 1330 i Italien,
först i Toskana, sedan i Lombardiet, men kunde intet mer uträtta; hans förnämsta
anhängare bland ghibellinerna åter antingen dogo eller afföllo från honom. Till slut
Världshistoria IL 48
Kej sär Ludwig af Bayern.
Relief af röd sandsten i Stadsmuseet i Mainz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
