Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Ludwig Bayraren och hans tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
hvilka riket gick tillbaka i det inre och utåt allt mer och mer blef ett byte för
osmanerna. Förvisso hade det erfordrats en ansedd furste för att hålla Habsburg
stången. Den eftersökte uppträdde då i Wittelsbacharen Ludwig, hertig af Ober-
bayern och yngre son till pfalzgrefven och hertigen af Oberbayern, Ludwig den Stränge.
Ludwig låg vid denna tid i strid med Fredrik af Österrike om förmynderskapet öfver
Niederbayern. Den seger han den 9 november 1313 hemförde vid Gammelsdorf nära
Moosburg fäste väljarnes ögon på honom. Ludwig gick in på deras förslag, och
Peter af Mainz bestämde nu valdagen till den 19 oktober 1314 i Frankfurt. Men
här separerade sig anhängarne till det habsburgska partiet och uppslogo sitt läger i
Sachseiihausen på andra sidan Main. Mainzaren anhöll, att de ville förena sig med
de öfriga, och uppsköt i afvaktan på dem valet en dag. Men dessa efterkommo icke
uppmaningen, utan valde i all hast - den 19 - hertig Fredrik till konung. Den
tjugonde egde i Frankfurt Ludwigs val rum. Detta var ett oärligt spel af Habsbur-
garne; de hade endast två obestridliga kurfursteröster för sig, nämligen Kur-Köln och
pfalzgrefven Rudolf, Ludwigs äldre broder, med hvilken han stod på spänd fot, därtill
en sachsisk småhertig och kärntnaren Henrik, som tillvällade sig den böhmiska kur-
rösten. Däremot hade Ludwig åtminstone fyra röster på sin sida: Mainz, Trier,
Brandenburg (markgrefven Valdemar), Böhmen (Johan af Luxemburg) och dessutom
äfvenledes en sachsisk småfurste.
Den närmaste följden af dubbelvalet år 1314 var en åttaårig strid om kronan,
som i saknad af viktiga tilldragelser snarare fick karaktären af en privatfejd. Båda
parterna fastmer undveko än eftersträfvade en afgörande sammanstötning. Voro
Habsburgarnes familjegods större än Ludwigs, så hade den senare däremot sitt hufvud-
sakliga stöd i finansiella bidrag från de större sydtyska städerna samt Rhenlanden,
hvilkas handelsintressen han på ett klokt sätt gynnade. Likafullt hade måhända den
krigiska adel, öfver hvilken Österrike förfogade, gjort ett snabbt slut på tronstriden
till förmån för Fredrik, om icke en svår katastrof hade varit i beredskap för huset
Habsburg på annat håll.
Denna kom med nederlaget vid Morgarten, som vid denna tid blef af så vidt-
gående betydelse för de tyska förhållandena, på samma gång som det betecknar det
schweiziska Edsförbundets födelsetimme.
Motsatsen mellan riksfriheten eller omedelbarheten å ena sidan och den upp-
växande furstemakten å den andra, som vi sedan 1200-talet mött på skilda håll, spe-
lade äfven vid Vierwaldstättersjön en afgörande roll. I söder och öster om denna
hade bondekommunerna Uri, Schwyz och Unterwalden uppstått. Deras politiska
ställning och grad af frihet var olika; men de hade kommit hvarandra närmare i det
gemensamma intresset af motstånd mot de öfverhöghetssträfvanden, som utöfvades
af de habsburgska grefvarne. Dessa voro de mäktigaste dynasterna i norra delen af
Schweiz, i det de innehade största delen af jorden i dalarne och dessutom landtgref-
skapet samt fögderiet öfver kyrkorna. Ett första »edsförbund» slöto de efter kejsar
Fredrik II:s afsättning (1245) med hvarandra, då de förutsågo, att de för framtiden
skulle sakna skydd af riket, af hvilket såväl Uri som Schwyz uttryckligen erkänts som
riksomedelbara. En andra sammanslutning af dalarne egde rum omedelbart efter
konung Rudolfs död; vid denna tid trädde de äfven i förbindelse med Zurich och
intogo en afgjordt antihabsburgsk ställning. Uri och Schwyz utverkade äfven 1297
frihetsbref af konung Adolf samt bekräftelse af sina gamla privilegier. Men det
omslag inom riket, som ett år senare höjde Habsburgaren Albrekt på tronen, sträckte
sina verkningar ända till Vierwaldstättersjön, i det Albrekt såg sig i tillfälle att verk-
sammare än dittills göra sin ätts rättigheter gällande därstädes. Att Albrekt, som
sagan vet berätta, i Schweiz skulle hafva fört ett despotiskt regemente eller åtminstone
insatt främmande fogdar är historiskt lika litet bevisadt som t. ex. en Tells eller
Stauffachers dåd. Alfa dessa berättelser stamma från en långt senare tid, då man
på schweizisk sida förnekade eller bekämpade rikstanken, under det att Schweiz fak-
tiskt uppnådde sin oafhängighet i striden för densamma. Och såtillvida blef icke
konung Albrekts lif, utan snarare hans död epokgörande för Schweiz, som denna
händelse blef den närmaste anledningen för dalarne att återupptaga sina sträfvanden
att ernå full och garanterad riksfrihet. Därvid understöddes de^af den nye konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
