Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HABSBURG OCH LUXEMBURG.
367
sakare, men förmådde likväl icke hindra dessa att den 15 juli sammanträda i Mainz.
Af kurfurstarne saknades Trier och Pfalz, hvilka stodo på Adolfs sida; detta för-
hindrade emellertid icke de fem öfriga att afhända den senare konungavärdigheten
på grund af ett stort antal öfverträdelser och förbrytelser mot riket, till hvilka han
skulle hafva gjort sig skyldig. Härpå valdes hertig Albrekt under något tumultuariska
former till konung (den 23 juni 1298). Blott få dagar senare var Adolf ej mer i
lifvet. I sin lidelsefulla ifver att straffa tronröfvåren erbjöd han denne drabbning,
ehuru med otillräckliga stridskrafter och utan att invänta förstärkningar från de
honom tillgifna städerna. Slaget egde rum den l juli vid Hasenbuhel, söder om
Göllheim; Adolf, som med vild tapperhet högg omkring sig, dödades i stridsvimlet
vid sitt försök att slå
sig igenom till Albrekt.
Sålunda var nu Habs-
burgaren romersk
konung; dock kände
han det som en nöd-
vändighet att under-
kasta sig ett formligt
val. Men förhållandet
var ingalunda det-
samma, som om han
redan 1291 kommit
till riket; ej som arf-
tagare efter sin om
riket förtjente fader
mottog han kronan,
utan för denna hade
han den höga riks-
aristokratien att tacka,
om hvars alltför obe-
ständiga gunst konung
Adolfs öde gaf ett vitt-
nesbörd. Visserligen
hade Albrekt företrä-
det af en stark familje-
makt framför sin
olycklige föregångare,
hvarigenom han stod
mera oberoende af
kurfurstarnes ynnest
eller afund än denne.
l Hade Albrekt fram-
trädt som en klok
statsman vid förvalt-
ningen af sina öster-
rikiska land, så ådaga-
lade han i striden om
riket stora taktiska
och strategiska gåfvor.
Framför allt var Habs-
burgaren en förträfflig
hushållare, som kände
penningens värde och
sparade på densamma,
men som när så er-
fordrades icke skydde
några kostnader. Han
höll segt fast vid hvad
han tillkämpat sig och
sökte städse öka sina
besittningar och ut-
vidga sin makt; under
dessa sina sträfvanden
kunde han väl synas
hård och hänsynslös,
och öfver huivud sak-
nade han faderns vin-
nande, folkliga väsen.
Konung Adolf i slaget vid Göllheim. SMen Albrekt var allt
Elfeiibenssnideri i Germanska nationalmuseet i
Niirnberg.
annat än den tyrann,
den schweiziska sagan
gjort honom till;
mildare karaktärsdrag fattades honom ingalunda, han var den ömmaste bland makar
och den kärleksfullaste fader.
Den nye konungen fann till en början i västra Tyskland ett fält för verksamhet.
År 1299 utslocknade grefvarnes af Holland ätt, hvilkas arfland, grefskapen Holland,
Zeeland och Friesland, Albrekt ämnade indraga till riket. Men här mötte han motstånd
af sin forne förbundsbroder, Filip af Frankrike, som understödde huset Ilennegaus
anspråk på dessa besittningar. Albrekt företog ett fälttåg till Holland, men inom
riket uppkomna förvecklingar kallade honom snart tillbaka från denna skådeplats
och tvungo honom att rymma fältet för Hennegauerna och fransmännen. Konung
Filip åter ryckte redan 1301 protektoratet öfver staden Toul till sig och lade 1307
frigrefskapet Burgund (Franche Gömte), hvilket han sedan konung Adolfs tid hållit
besatt, definitivt under fransk öfverhöghet.
Det var de fronderande rhenska kurfurstarne som kallade Albrekt tillbaka från
väster. Då konungen icke ville dansa efter deras pipa, utan visade dem, hvem som
var herre, så trodde sig dessa kunna börja samma lek på nytt, som de lekt med konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
