Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Ungern. Äfven grefve Meinhard af Görz, åt hvilken han uppdragit förvaltningen
af Kärnten, pfalzgrefven Ludwig, ärkebiskopen af Salzburg och borggefven Fredrik
af Niirnberg ställde sig på konungens sida.
Afgörandet egde denna gång rum i ett öppet fältslag på Kruterfältet mellan Diirn-
krut och Jedenspengen vid mellersta March (den 26 augusti 1278). Nära sex timmar
varade slaget. Det lyckades för den i fråga om rytteriet öfverlägsne böhmaren att
bringa Rudolfs högra flygel i trångmål; men den romerske konungens reserv föll
Ottokars alltför långt framstormande kavalleri i flanken och trängde detsamma ned
mot March, där många funno sin undergång. De öfriga strömmade i oordnad flykt
mot norr. Ännu fortsatte Ottokar med ett fåtal följeslagare striden och sökte för-
gäfves afgöra dagens öde till sin förmån. Till slut vände äfven han sig till flykt,
men för sent; han upphanns och dödades af personlige motståndare. Den storsinte
furstens död, som väl förtjent ett bättre öde, i förening med hans krigshärs svåra
nederlag gjorde ett snart slut på fälttåget. Stamlanden förblefvo i Ottokars arfvinges,
Wenzel II:s, besittning, hvars förlofning med Guta förnyades, under det att segrarens
andre son, Rudolf, ingick förening med Ottokars dotter Kunigunda. Med Böhmens
rang af stormakt var det nu likväl slut. I stället blef Österrike kärnan till en makt,
som hädanefter skulle få ett varaktigt inflytande på Tysklands och längre fram till och med
på Europas öden. Konung Rudolf förfogade nämligen såsom högste länsherre öfver
de ledigvordna österrikiska landen till förmån för sitt eget hus. Sedan kurfurstarne
utfärdat sina Willebriefe, gaf Rudolf sina söner Albrekt och Rudolf Österrike och
Steiermark i förläning (1282). Kärnten med Krain och vendiska Mark tillföll år 1286
grefve Meinhard af Tyrolen som belöning för hans trogna tjenster, hvarigenom denne
samtidigt uppnådde värdigheten af riksfurste. I Österrike åter blef sedan 1283 äldste
sonen ensam herre; för den yngre sökte fadern till en början förläningar i Schwaben,
där dock återupprättandet af det gamla hertigdömet strandade på dynastiernas,
särskildt Wiirttembergs motstånd; äfven planen att för den yngre Rudolf upprätta
konungariket Arelat (Burgund) som habsburgskt herradöme slog fel. Slutligen dog
denne redan före fadern (1290), efterlemnande en omyndig son.
I öfrigt var det Rudolfs främsta sträfvan att åter lägga en fastare grund till den
kungliga makten i riket. Den öfverhöghetsrätt, som en gång förlorats till de territoriella
maktinnehafvarne, kunde visserligen icke tagas tillbaka; men väl lyckades det
konungen att vid icke få tillfällen till kronan återbörda förpantade eller ofria städer
samt öfriga riksdomäner. I spetsen för de större konglomeraten af dylika satte Rudolf
rikslandfogdar, en ämbetsmannatyp, som jämte innehafvarne af de af Fredrik II
i de östra territorierna upprättade rikshofdomare- och landtskrifvarämbetena för
första gången sköt en bresch i den tyska länsstaten och förberedde öfvergången till
ett verkligt ämbetsmannastånd.
Beträffande rikets inre angelägenheter var det Rudolfs främsta omsorg att upprätt-
hålla fred och säkerhet och att sätta en damm för de ständiga fejderna. Det senare
sökte han uppnå genom fördrag om allmän landsfred, till en början »å rikets och
konungens vägnar» med hjälp af de ordinarie domstolarne och utan förmedling af
territorialmakterna. Men då detta i längden icke lyckades, och de offentliga dom-
stolarne icke förmådde göra sig tillräckligt gällande, så skred konungen under det
sista årtiondet af sin regering till upprättandet af partiella landsfreder; dessa afslötos
under furstarnes och städernas medverkan i de enskilda landskapen på ett bestämdt
antal år. Så uppstodo landsfreder för Bayern och Franken, senare för Schwaben,
Elsass, Rhentrakterna, slutligen äfven för Timringen och Sachsen. För upprätthållandet
af landsfreden sörjde den af stormännen utvalde landsfredsdomaren samt kommissioner,
bestående af fem män hvardera som edsvurne domare i alla dithörande angelägenheter.
Till täckande af omkostnaderna utskrefvos särskilda skatter.
Ur dessa landsfredsordningay har sedermera krigsförfattningen utvecklat sig;
denna och dess afläggare, den »eviga» landsfreden för hela riket af år 1495, aflösa
de till tid och rum begränsade landsfrederna, sedan dessa i öfver tvåhundra år
trots sina brister utgjort den nästan uteslutande formen för den allmänna säker-
hetens tryggande. Så gick konung Rudolf, såsom den där i egentlig mening
inledt detta landsfredens tidehvarf, icke alldeles med orätt till eftervärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
