Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Efter interregnum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER INTERREGNUM. 357
nedsjunkit till blott och bart en formalitet, som till sist helt och hållet bortföll. På
hvad sätt just dessa sju erhållit utmärkelsen af företrädesrätt vid röstandet kan ej
med säkerhet fastställas.
Kurfurstarnes inflytande på riksangelägenheterna upphörde emellertid icke med
konungavalet; de fingo tvärtom privilegiet att göra härskarens viktigare regerings-
handlingar beroende af sitt samtycke och att först därigenom förläna dem laga kraft.
Äfven i detta fall hade kurfurstarnes uteslutande deltagande trädt i stället för en af
furstar och stormän visserligen utan alla fasta former utöfvad samverkan. Numera
däremot är det uteslutande kurfurstarne, som genom egna bifallsurkunder, de s. k.
Willebriefe, göra anspråk på och äfven genomdrifva rätten att sanktionera om icke
hvarje konungens regeringshandling, så dock framför allt dem, som rörde föryttrandet
af rättigheter och riksdomäner. Denna rättighet stadfästes äfven uttryckligen år 1281
af konung Rudolf.
Kurfurstarne bilda spetsen af en vidt utgrenad, dels andlig* dels världslig aristokrati.
Bland de andliga medlemmarne träffa vi sex ärkebiskopar eller metropoliter (utom
det burgundiska Besancon), nämligen Mainz, Köln, Trier, Salzburg, Magdeburg och
Bremen; vidare omkring fyrtio biskopar och ett antal riksomedelbara abboter
och abbedissor. Valet af biskopar tillkom nu, för så vidt icke påfvedömet
oktrojerade sina egna kandidater, domkapitlen, till största delen sammansatta af
yngre söner till stiftsadeln. Ett regelbundet inflytande från konungadömets sida vid
tillsättandet af biskopar fanns icke längre, och för länge sedan hade äfven de andliga
furstarne upphört att vara verktyg för härskarens rikspolitik. De voro territorial-
herrar i likhet med de världslige, hvarigenom de visserligen förlorade sitt egentliga
existensberättigande; och dessa endast för Tyskland typiska företeelser framträdde
redan som döda produkter af en föregående utveckling af väsentligt hämmande
inverkan på hvarje sund omgestaltning af riket.
De världsliga furstendömena - hertigdömen, pfalz-, mark-, landt-, burggrefskap
samt till furstevärdighet upphöjda grefskap - bildade med undantag af markgrefskapen
endast sällan slutna områden. De furstliga besittningarné voro mycket söndersplittrade,
ingenstädes i så hög grad som i sydväst, sedan där efter Konradins död det sista af
de gamla stamhertigdömena, det schwabiska, blifvit upplöst. Bland den otaliga
mängden af här uppkomna riksomedelbara herradömen intaga de badensiska landen
under Zähringarne samt grefskapen Wurttemberg och Habsburg ett framstående rum.
Äfven Hohenzollrarne voro sedan urminnes tid bofasta i Schwaben; men den schwa-
biska linien öfverflyglades af den frankiska, som hade under sig den viktiga riksborgen
Niirnberg och som genom förvärf af Bayreuth (1248) lade grunden till uppkomsten
af de frankiska furstendömena Ansbach-Bayreuth. Än större makt innehade i de
södra landamärena Wittelsbacharne, hvilka i besittning af Bayern och sedan Fred-
rik II:s tid äfven af Rhen-Pfalz af det konradinska arfvet erhållit en stor del af det
staufiska husets domäner i Schwaben. Pfalzgrefven hertig Ludwig II, den Stränge
(1253-1294), var äfven sedan han delat sitt land med sin broder Henrik genom att
till honom öfverlemna Niederbayern (1255) den mäktigaste världslige fursten på det
egentliga riksområdet. Längre i öster hade det bayerska Östmark blifvit kärnan i
ett mäktigt hertigdöme Österrike under Babenbergarnes glänsande, ridderliga ätt.
Men då denna 1246 utslocknade, inträdde här ett tillstånd af anarki, hvarigenom
alla dörrar öppnades för grannarnes inblandning, framför allt Böhmens, som sedan
slutet af 1100-talet under Przemyslidernas fursteätt befann sig i ett tillstånd af kraftigt
uppsving. Vid denna tid härskade konung Wenzel I (1230-1253), vid hvars sida
stod hans kraftfulle son Ottokar. Den senare tog, gynnad af de andlige, år 1251 de
österrikiska landen i besittning, förmälde sig med den siste babenbergske hertigens
syster Margareta, änka efter Staufen Henrik (VII), och utverkade, om än icke i
oangriplig form, af den romerske konung Rikard sin belåning med Österrike. Därefter
förvärfvade Ottokar Steiermark, till hvilket besittningsrätten att börja med gjorts
honom stridig af Ungern; i freden i Wien 1261 afträddes detsamma af konung Bela IV
till Ottokar, som vid denna tid skilde sig från Margareta för att åkta konungens
af Ungern dotterdotter Kunigunda. Senare, år 1269, tog böhmaren vidare arf efter
den barnlöse hertig Ulrich af Kärnten och Krain. Sedan 1253 äfven konung af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
