Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. England intill Edvard III. Frankrike under de första konungarne af huset Valois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Conway castle. Typisk engelsk borganläggning under medeltiden. Efter fotografi.
hatade en uppkomling, i fångenskap och led döden som högförrädare (1305). Emellertid
fingo engelsmännen en ny motståndare i Robert Bruce, tillhörande en af Skott-
lands förnämsta släkter, hvilken därstädes uppställt sig som konung (1306). Ett nytt
engelskt fälttåg skingrade hans anhängare, men Bruce själf undkom genom en äfven-
tyrligt flykt till Irland, hvarifrån han inom kort återvände och på nytt organiserade
motståndet mot England. I detta ögonblick, midt under omfattande rustningar, dog
konung Edvard den 7 juli 1307. Bruce kunde nu hålla sig kvar i sin ställning,
tryggade under de närmaste åren sitt herravälde öfver största delen af Skottland och
tillfogade slutligen Edvards efterträdare i det blodiga slaget vid Bannockburn (den
24 juni 1314) ett fullständigt nederlag. Följden blef ett längre vapenstillestånd, som
lemnade Bruce i faktisk besittning af Skottland.
Den ogynnsamma vändning de skotska affärerna togo kunde icke blifva utan
inflytande på utvecklingen i England. Härtill kom, att den vid Bannockburn beseg-
rade, konung Edvard II (1307-1327), den förste »prinsen af Wales», visade sig sakna
faderns energi och tappra sinnelag. Då han dessutom omgaf sig med främmande,
lågättade gunstlingar - främst bland, dem Piers Gaveston, vidare de båda Hugh
Despenser, fader och son - stötte han landet, i all synnerhet adeln ifrån sig. Par-
lamentet, som gentemot kronan spelade rollen af en väktare öfver landets frihet,
tillsatte redan 1310 ett utskott för att undersöka missförhållandena vid hofvet och i
landets regering. Artiklar uppställdes, enligt hvilka tillsättandet af höga statsämbeten
endast skulle ske i samförstånd med representationen; denna skulle regelbundet
inkallas minst en gång årligen och hafva kontrollen öfver krigföringen liksom öfver
statsförvaltningen i allmänhet i sin hand.
Ungefär ett årtionde senare återfick konungen tid tals öfverväldet i landet; men
sådana voro redan förhållandena, att Edvard själf bjöd parlamentet handen för att
vidare utveckla dess maktbefogenhet, i förväntan att i nationen som helhet finna en
motvikt mot adelns ståndsanspråk. Alla angelägenheter - så fastställdes det 1322
- som röra kronans, rikets och folkets ställning, skola i parlamentet förhandlas och
afgöras af konungen med samtycke af prelaterna, earlerna och baronerna samt
representanterna för lands- och stadskommunerna.
Den samstämmighet mellan landets alla maktfaktorer, som här trädde i dagen,
var visserligen af kort varaktighet. Gunstlingsregementet, åt hvilket den svage konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
