Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bonifacius VIII:s nederlag. Påfvedömet i Avignon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
»Må därför ingen råda dig», anmärker påfven, tydligen som genmäle till Filips för-
klaring af år 1298, »att du ej har någon öfverherre och icke är underordnad kyrkan
och den öfverste prästen.» Och hotfullt tillägger han: »Den som tänker så, han
tänker orätt, och förblifver han därvid, är han en kättare.» Samtidigt inkallade påfven
de franska biskoparne till kapitlet i Rom kommande höst, där de under hans presidium
skulle rådslå om hur man skulle förmå konungen och riket till bättring.
På detta sätt utmanad var konungen framför allt angelägen att tillförsäkra sig
nationens understöd. Under hot om de skarpaste straff förbjöd han landets biskopar
att resa till Rom, och för att bringa de sinas själfkänsla i harnesk lät han kringsprida
en förfalskad text af bullan Ausculta fili, som i knapp och otvetydig form lade det
påståendet i påfvens mun, att konungen äfven i världsliga ting vore honom under-
dånig. Därpå kallade monarken nationens representanter till sig: prelater och adlige,
af hvilka han framför allt var i behof, samt ombud för de stora städerna. Det var
den första allmänna ståndsförsamling, Frankrike skådat. Representanter för enskilda
städer hade kronan redan förut samlat omkring sig för att rådslå med dem och för-
säkra sig om deras understöd; men rådplägningar af alla tre stånden gemensamt hade
dittills icke förekommit. Året 1302 blef födelseåret för les états généraux.
Emellertid förmådde de af konungen inspirerade inlagor, som den franska nationens
ombud enthälligt riktade till Rom, icke hejda Bonifacius på den inslagna vägen, så
mycket mindre, som ett icke obetydligt antal franska prelater i strid med sina plikter
föredrogo att hörsamma sitt andliga öfverhufvud och begifva sig till Rom. Detta hade
till påföljd, att konungen indrog deras gods. Bonifacius å sin sida öfverbjöd den
tidigare bullan genom ett nytt edikt af den 18 november 1302. Det finnes blott en
helig kyrka, så lär påfven, och denna kyrka har blott en kropp och ett hufvud,
nämligen Kristus och hans ställföreträdare, Petrus, samt dennes efterföljare, påfven.
De bägge svärden, det högre andliga, som han själf bär i sin hand, och det världsliga,
som han lagt i konungarnes, tillkomma båda påfven allena: den världsliga makten
är blott och bart en delegation af den andliga och förblifver henne underordnad och
af henne beroende. Om* sålunda konungarne afvika från den rätta vägen, så skola
de dömas af den andliga makten. Väl är den sistnämndas innehafvare blott en
människa, men hans makt är själf icke af mänskligt, utan af gudomligt ursprung;
den som därför sätter sig emot densamma, gör motstånd emot Guds vilja, och ingen
skapad varelse kan uppnå den eviga saligheten, som icke i lydnad underordnar sig
den romerske öfversteprästen.
Af alla officiella skrifvelser, som utgått från den romerska kurian, betecknar väl
bullan Unam sanctam - så benämnes den - höjdpunkten af prästerlig-påflig för-
häfvelse. Bonifacius lär personligen hafva gjort utkastet till densamma. Men liksom
fordom under investiturstridens dagar satte sig äfven andra pennor å ömse sidor i
rörelse vid detta förnyade utbrott af striden mellan den andliga och världsliga makten.
Det uppstod en hel litteratur af stridsskrifter, som med stöd af den dåtida vetenskapen
förfäktade å ena sidan kyrkans, å den andra statens rättigheter. På påfvedömets
sida märkas i främsta rummet den helige Dominici lärjungar. Egidius de Golonna,
död som ärkebiskop af Bourges 1316, hade i sin traktat »Om den andliga makten»
sökt bevisa, att icke blott all härskarmakt, utan äfven all egendom endast kunde
innehafvas genom kyrkan och under henne, och på samma sätt förklarar hans ordens-
broder Jakob af Viterbo påfvedömet för utgångs- och ändpunkten för hvarje jordisk
maktbefogenhet och påfven för upphofvet till alla lagar, bindande för alla, blott icke
för lagstiftaren själf. I öfverensstämmelse härmed ser denne författare i den andliga
makten ljuset, i den världsliga färgen, soin först genom det förra kommer till synes.
I det motsatta lägret finna vi den franska konungamaktens anhängare. Genom
att tillämpa de från vetenskapen hemtade naturrättsliga begreppen sökte dessa
modifiera föreställningen om den andliga maktens universella natur och på nytt fast-
ställa förhållandet mellan stat och kyrka. Äfven konungens makt härrör omedelbart
från Gud och står jämbördig vid sidan af påfvens; hvar och en af de båda makterna
härskar inom sin egen sfär, och andliga dignitärer hafva lika liten befogenhet på
världsligt område, som det tillkommer den världsliga makten att inblanda sig i kyrkans
angelägenheter. Världslig egendom besitter däremot den sistnämnda endast under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
