Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Kultur och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTUR OCH KYRKA. 309
mycken råhet äfven inneslöt åtskilligt godt, värdt att tillvarataga, genom de kyrkliga
filosofernas och teologernas skenbart vetenskapliga konstruktioner förfuskades till
medeltidens afskyvärda tro på häxor.
Kyrkan förmedlade en del upphöjda föreställningar från Kristi religion, men sam-
manblandade dem med föreställningar, som voro ett arf från judendomen och heden-
domen, och som voro främmande för eller rent af stodo i strid med Kristi och apost-
larnes lära. Hvilken massa af främmande föreställningar måste icke hafva öfverförts
blott genom en enda man sådan som Augustinus! Detta helgon var son till en
punisk kvinna och var en lika snillrik som vältalig anhängare af de idéer, som
uppfyllde den förnäma världen i det romerska Afrika i det 4:de århundradet. Huru
måste icke Kristi lära om bönen, hans ställning till fastandet, hans motstånd mot
prästernas anspråk, hans ord: »Mitt rike är icke af denna världen», huru måste
icke dessa och andra uttalanden af Kristus och hans apostlar förvanskas, för att man
skulle kunna ur Kristi lära framställa medeltidens kyrkolära och för att på hans
person kunna grunda de romerska påfvarnes ämbetsställning och anspråk!
Men trots dessa förvanskningar erbjöd dock kyrkan ett oerhördt framsteg fram-
för de hedniska åskådningarne, som nog kunde djupt och fritt uppfattas af stort
anlagda naturer, men i allmänhet uppfattades i råa och outvecklade former. Och
just genom att förgrofva Kristi lära, som i sin renhet var fattbar endast för en utvald
krets, möjliggjorde kyrkan dess inträngande i massornas hjärtan, som längtade efter
religion. Om också finare och djupare själar funno de motsägelser störande, som
följde med dessa tillsatser till Kristi lära, så hafva de dock förstått att finna sig däri
och känt sig saliggjorda genom dea fläkt ur evigheten, som trots allt dock omgaf kyrko-
läran. Det lider intet tvifvel, att
förirringar dock betecknar ett rel:
medeltidens kyrka med alla sina bristfälligheter och
giöst framsteg i världen. Det starka betonandet af
jordelifvets intighet och hänvisandet till det, som är på andra sidan, införde i det
råa och vilda lifvet, som ständigt var fylldt af krig och härskrin, ett drag af upp-
höjdhet, som åtminstone för ett ögonblick kunde lyfta äfven vilda människor ur
synden. Detta bör dock ej fattas så, som om prästerna och munkarne lättat de för-
tryckta böndernas bördor, befriat fångar eller beskyddat de af grymma straff hotade.
Några torde hafva gjort det, men i det hela begagnade sig kyrkan af slafveriet och
de olika formerna af beroende, och icke få präster och munkar voro illa beryktade
för sin hårdhet mot underlydande.
Ej heller på mildrandet af medeltidens grymma straff, afhuggandet af händer och
fötter, afskärandet af näsa och öron eller blandningen, har kyrkan utöfvat det inflytande,
som man skulle vänta, och i kättarprocesserna har hon på en gång förvirrat och
förkväft rättskänslan och barmhärtigheten. Men om prästerna härvid visade sig som
barn af sin tid, så förblefvo de ändå förkunnare af nåden och förbarmandet, och det
saknades ej tillfällen, då de manade sig själfva och andra till mildhet och beredde
seger åt kristendomens grundsatser öfver hämndlust och råhet. Och de kärlekens
verk, som utöfvades af den helige Severin och Martin af Tours och talrika kända
och okända hjältar och hjältinnor i tron, hopade i folkets hjärtan en skatt af kär-
leksfull vördnad, som i sin ordning måste anses som en utomordentligt värdefull
beståndsdel i folkkaraktären.
Dessa fakta utgöra tillika ett bevis på den religiösa kraften hos medeltidens kyrka
och höra till det största, som i detta afseende någon religion utfört. Jag säger
afsiktligen religion, ty en i förhållande till staten själfständig kyrka i medeltidens
mening har öfver hufvud eljest icke funnits. I fråga om författningen utgör den romerska
kyrkan en alldeles egenartad företeelse. Hon har uppvuxit under kamp med den
hedniska romarstaten, men på samma gång funnit ett stöd hos densamma, och hennes
organisation är ett verk af den politiska kraften hos den romerska adeln, som här
fann en ersättning för sin under det allmänna skeppsbrottet förlorade politiska
betydelse, som?* den intill det 4:de århundradet hade lyckats bevara äfven* under
kejsardömet. Utbildningen af de kyrkliga inrättningarne, anpassningen efter för-
hållandena i de^ olika landen och grundläggandet och försvaret af kyrkans själf-
ständighet i de olika staterna uppställde för kyrkans män en myckenhet af praktiska
uppgifter, som voro lika viktiga som svåra. Därigenom blefvo de efter alla irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
