Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
mande folks strider. Italiens politiska tillstånd var sålunda ännu olyckligare än
Tysklands, bland hvars områden det dock fanns några af större betydelse och
varaktighet, på samma gång som formerna för riksstyrelsen gåfvo en viss enhet åt
dem alla. Machiavellis statslära, som uppstod på en mark utan stater, är därför
i sina hufvudstycken ingenting annat än klokhetsregler af en tyrann, som sträfvar
att försvara makten öfver ett land som öfver en privat besittning. Staten i Principe
saknar de moraliska grundvalarne för en verklig stat, som hvilar på folket och bildar
en nation. Ännu i det 15:de och 16:de århundradet har italienarnes nationalkänsla
icke kommit längre än till ett visserligen ofta rätt lifligt litterärt uttryck. Vården
om de öfriga sidorna af kulturlifvet hämmades icke märkbart genom detta politiska
tillstånd. I fråga om teknisk färdighet, handel, vetenskap och konst äfvensom i
fråga om formerna för det sällskapliga umgänget intogo italienarne bland de väster-
ländska folken en framstående eller rent af ledande ställning. Penningväsendets
facktermer erinra därom ännu i dag, liksom de italienska bearbetnirigarnes af den
kanoniska samt romerska rätten och länsrätten segertåg genom världen. De italienska
universitetens inflytande bära äfven vittne därom. Men sådan rikedom saknar den
förnämsta prydnaden och lockar endast grannarnes roflystnad, när staten saknas,
som förmår skydda rikedomen och låter folkets själfmedvetande framväxa i sund
verklighetskänsla.
Reformerna af lag och förvaltning blefvo i allmänhet icke genomförda genom all-
männa lagar under medeltiden, utan genom privilegier för personer eller korporatio-
ner eller genom egen verksamhet och lagstiftning af korporationer, som kände behof
af nya statuter och lifsformer. Tiden 850-1250 utgjorde i detta afseende en motsats
till Karl den Stores mera lifaktiga lagstiftning. De normandiska staterna i Italien
och England, vidare Frankrike och några spanska stater utvecklade i det 12:te och 13:de
århundradet en betydande, i många afseendeii beundransvärd lagstiftande verksamhet,
och den saknades heller icke helt och hållet i Tyskland. Men det för tiden gemen-
samma draget var dock, att förändringarne i rätten företrädesvis åstadkommos genom
privilegier och prejudikat och genom de mångfaldiga korporationernas verksamhet.
I första rummet bör därvid kyrkan nämnas, som under denna period alldeles
oerhördt utvidgade sina rättigheter liksom sina besittningar, men särskildt sina dom-
stolars befogenhet. De andliga voro nästan fullständigt undandragna den världsliga
domstolen, äfven i civilmål. Endast vid processer om jordegendom hade den världs-
lige domaren åtminstone del i förfarandet. De andliga domarne drogo däremot äfven
lekmän inför sin domstol, såsom i de tusentals fall, som egde sammanhang med de
kyrkliga plikterna, eller då en kyrklig lag var öfverträdd. Därvid gafs det knappast
någon gräns. Rån och bedrägeri kunde inbegripas däri likaväl som otukt och
äktenskapsbrott eller mened. Den andliga domstolen konkurrerade därigenom med
den världsliga, och många företräden i dess rättsliga förfarande gjorde, att dess be-
tydelse tilltog.
Jämte den egentliga biskopliga domstolen öfvergingo under denna period biskopens
visitationer i församlingarne (som sedan det 10:de århundradet verkställdes af ärke-
diakonen) till formliga rättsförhandlingar. I den till send (synod) sammankallade menig-
heten måste några af de mest ansedda männen enligt sin ed åtala alla brott mot de
kyrkliga föreskrifterna inom församlingen, som kommit till deras kännedom. Det
offentliga lifvet berördes härigenom på det starkaste.
Ett stort inflytande hade vidare länsdomstolarne, som hade att döma i alla mål
mellan en länsherre och hans män ’eller mellan en sådan herres män och likaledes
i alla saker, som voro beroende af länsförhållandet. Vad från länsrätten kommo
slutligen fram till konungen som den högste länsherren, och såtillvida liknade
länsdomstolarne rikets domstolar, men man vädjade här till konungen icke såsom
statens herre, utan såsom högste länsherre. Med länsväsendets oerhörda utsträckning
hade en massa ärenden dragits från rikets domstolar och den allmänna förvaltningen,
hvarigenom en ersättning gafs för bristen på allmän lagstiftning. Vidare hafva lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
