Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
trädare, som ej behöfde konungens medgifvande af domsrätt. Att markgrefvarne af
Österrike och Brandenburg representerat en så kraftig och rik utveckling, att på
grundvalen af deras områden tvenne stormakter utvecklat sig, torde dock icke få
ensamt tillskrifvas detta företräde. Andra markgrefskap utvidgade sig icke till så
stora riken, och både Brandenburg och Österrike hafva haft perioder, då de varit
nära att nedsjunka till obetydlighet.
Upplösningen af Henrik Lejonets rike och af den hohenstaufiska makten, som
inträffade tvenne generationer senare, utgjorde den afgörande vändpunkten i de
tyska territoriernas utveckling. För en mängd små dynastier och områden var
därmed en väg öppnad till oberoende. Under samma period utfärdades också
kejserliga förordningar, som utvidgade territoriernas rättigheter och inskränkte
kejsarens myndighet i de områden, som tillhörde furstar eller territorialherrar utan
furstlig rang. Ursprungligen gällde den regeln, att all offentlig makt återföll i konung-
ens hand, så snart han beträdde ett område eller ditsände en utomordentlig represen-
tant. Exemtionerna af kyrkor och kloster, stadsområden eller världslig jordbesittning
från furstarnes och deras grefvars områden företogos till en början utan uttryckligt
medgifvande af innehafvarne, medan de ännu rättsligen betraktades som den kung-
liga myndighetens organ. I det 10:de århundradet lär visserligen i regel furstens
medgifvande hafva varit nödvändigt, emedan då begreppet ämbete började träda
tillbaka för begreppet län. Angående länets omfattning kunde länsherren icke göra
någon ändring utan vasallens medgifvande. Efter midten af det 12:te århundradet
verkställde markgrefven af Österrike, som sedan 1156 bar titeln hertig, själf exemtioner
dels med, dels utan kejsarens medverkan. Det var nog med att han tillställde de
af honom utnämnda domarne ett tillkännagifvande, att de inom de undantagna om-
rådena ej hade att utöfva några funktioner eller endast vissa bestämda sådana.
Denna utveckling har icke reglerats genom någon rikslag, utan framvuxit ur sedvana,
men den bekräftades genom edikten af 1220 och 1232, i hvilka kejsar Fredrik II
formligen afhände sig viktiga länsherrliga rättigheter, särskildt rätten att införa nya
tullar, mynt och marknader eller uppföra borgar eller anlägga städer inom furstarnes
eller kyrkornas områden eller tillåta utvandring af ofria från dessa områden till hans
egna städer. Begreppet landsherrlig myndighet fick sålunda ett allmängiltigt innehåll,
som omfattade bestämda rättigheter, utan att dessa behöfde vara grundade på bevis-
ligen meddelade privilegier.
I motsats till denna upplösning af Tyska riket i mycket själfständiga territorier,,
vann England i det 12:te och 13:de århundradet en kraftig monarkisk enhet jämte
begynnelserna till en parlamentarisk ordning.
I Frankrike funnos i det 13:de århundradet inga andliga furstar, som kunde jäm-
föras med ärkebiskoparne af Köln, Magdeburg, Salzburg och mången annan kyrko-
furste i Tyska riket. Ansatser till sådana andliga territorier förefunnos visserligen
tidigare i Frankrike, men sedan det 12:te århundradet blefvo biskoparne åter beroende
af konungen på samma sätt som de världsliga stormännen, svuro honom länsed och
ställde sitt manskap till hans förfogande. Ett nät af kungliga ämbeten, liknande
den karolingiska tidens grefvebefattningar, omslöt hela konungariket och gjorde
konungens vilja gällande i allt högre grad äfven i de mäktigare territorierna.
Italien och Spanien hafva aldrig under medeltiden bildat en hela landet om-
fattande stat och kunde för öfrigt på grund af den yttre politiken aldrig komma
därhän. I Spanien var motsättningen mellan kristna och muhammedaner ett hinder.
Italien i dess helhet var ett föremål för strid mellan det grekiska och det tyska
kejsardömet och nedre Italien dessutom mellan kejsarne och normanderna. Slutli-
gen hindrade påfvarnes anspråk på att behärska en själfständig kyrkostat i mellersta
Italien hvarje sammanslutning af de mindre områdena till en enhetlig stat. * Italiens
andliga furstar, såsom abboten i Monte Cassino och ärkebiskopen af Milano, för-
lorade likaledes sin en gång stora politiska betydelse. I normandernas och deras
efterträdares, Hohenstaufernås och huset Anjous, rike var den monarkiska enheten
förhärskande. I det öfriga Italien fanns en mängd små territorier, men de andliga
och världsliga herrarne blefvo i det 12:te och 13:de århundradet tillbakaträngda eller
alldeles öfverväldigade af städerna. I norra Italien blefvo de världsliga herrarne, sqm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
