Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af kyrkans dogmer och institutioner och af den förutsättningen, som står i oupp-
hörlig strid med det lefvande lifvets verklighet, att det förefinnes någon möjlighet
att vetenskapligt uppvisa sanningen af kyrkoläran. Denna lek med begrepp och
analogibevis måste med nödvändighet locka till motsägelse. Kyrkan sökte därför
hellre från början afskära all möjlighet för lekmän att reflektera öfver dogmerna,
i det hon förbjöd öfversättningar af bibeln. »Gud har så velat», skref Gregorius VII,
när han förbjöd användningen af det slavonska språket vid gudstjensten, »att
några ställen i Skriften skulle vara dunkla (sacram scripturam quibusdam lods esse
occultam), för att den icke skulle blifva föraktad af människorna, om de begrepe
allt, och för att den icke genom missuppfattning skulle draga de mindre insikts-
fulla i fördärfvet.» Innocentius III förbjöd 1199 bruket af franska öfversättningar
af evangelierna, Pauli bref, Psaltaren, Jobs bok och andra bibelns böcker, som
lästes i Metz af många lekmän. Sådana förbud upprepades flere gånger i det 13:de
århundradet och i allmännare form. Men det behof af dylika skrifter, som före-
fanns hos mera religiöst gripna lekmän, kunde icke utrotas genom sådana förbud.
Kättarförföljelserna hafva snarare endast ledt till förvildning och förråande af själfva
de kyrkliga kretsarne.
Ett annat ursprung hade de talrika afvikelserna från läran i de lärdes böcker
och disputationer. Gentemot dem var kyrkan försiktigare. Sådana dristiga påstå-
enden behandlade hon i allmänhet endast som lärda spekulationer utan allvarligt
syfte att föra dem ut i lifvet. Och det var också riktigt. Hela arten af det veten-
skapliga arbetet lockade, ja nödgade till dylika djärfva hugskott. Universiteten
fingo därför genom påfliga privilegier rättighet att själfva under bekväma former
meddela absolution åt sina medlemmar, om de hade gjort sig skyldiga till falsk lära
och otillbörliga påståenden och för den skull voro hemfallna till kyrkliga straff.
Franciskanernas och dominikanernas kättardomstolar gåfvo icke blott anledning
till de ofvannämnda slitningarne med biskoparne utan äfven mellan de bägge
ordnarne själfva. De missunnade hvarandra de framgångar och det inflytande, som
de vunno genom denna domsrätt. Inkvisitorerna, som förde ett dag och natt genom
kyrkliga öfningar och böner regleradt munklif, gåfvo ofta världen exempel på oför-
ståndig grällystnad och låg lidelse.
Huru stort spelrum godtycket, och det teologiska partitagandet hade vid alla
dessa domstolar, och huru lätt ett yttrande kunde misstydas, kan man sluta sig till
af den häftighet, hvarmed den tidens teologer stredo om den obefläckade aflelsen,
eller af det förhållandet, att England under loppet af flere år måste se sin allmänt
vördade biskop Robert Grosseteste i strid med Rom, och slutligen af de exempel på
kättarprocesser, hvarom utförligare redogörelser finnas bevarade. Särskildt ryktbar
är kättarprocessen mot en af den tidens berömdaste teologer, dominikanernas
stolthet, mäster Eckart (f omkr. 1327). Anklagelsen rörde sig om skolastiska
spetsfundigheter, som för ingen del hade något som helst religiöst värde, om de nu
för öfrigt hade någon fattbar betydelse, men endast så mycket lidelsefullare hafva
människor bekämpat hvarandra i sådana frågor. Mäster Eckart var vid den tiden
den mest uppburne läraren vid dominikanernas skola i Köln och åtnjöt då så
stort anseende, att han kunde våga att appellera från inkvisitionsdomstolen till påfven.
Om också domstolen ogillade hans appellation såsom frivola, vågade den dock
icke undertrycka den, och påfven drog afgörandet inför kurian i Rom.
Mäster Eckart dog, innan utslaget föll. Han blef verkligen dömd för att hafva
uttalat kätterska eller som kätterska misstänkta läror i tjugu satser. Men han hade
redan före sin död återkallat allt, som kunde hafva utseende af falsk lära. Sam-
tidigt dog i samma nödställda läge än annan berömd dominikanermunk, Tolomeo
de Lucca, en lärjunge af den helige Thomas, hvars ofullständiga skrift De regimine
principum han fullbordade. Han var biskop af Torcello och hade vid ett tvistigt
val af abbedissa i ett nunnekloster gjort ett energiskt motstånd mot sin förman,
patriarken af Grado. Han blef för den skull exkommunicerad och föll till föga, innan
han dog (1327). Sådana strider och ännu våldsammare om besättandet af de rika
prebendena uppfyllde alla kyrkans provinser, och de sist anförda från det 14:de
århundradet äro typiska äfven för de bägge föregående århundradena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
