Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS BETYDELSE OCH MAKT.
273
drifver handel med Guds nådegåfvor. Han följer lärdomarne i den svarta bok, som
djäfvulen gifvit honom. Påfvarne lefva liderligt. Påfven ökar själf otron. Han
samlar penningar för det heliga landet, men af silfret kommer blott föga till det
heliga landet, ty grozen hört zerteilet pfaffen hänt. Tyskarne borde icke vara narrar
och dårar och bidraga till denna skatt.
Walter stod icke ensam. I vidsträckta kretsar tänkte man på samma sätt. I
Utrecht, i Basel, i Regensburg och andra orter reste sig borgarne mot biskoparne
och munkarne, som predikade mot kejsaren, och ända till sin död hade kejsar
Frederik II talrika anhängare, rådgifvare och krigare. Om också en och annan lät
skrämma sig af bannet, så hade dock kejsaren kvar sin makt ända till slutet, och
påfven vann ingen seger. Efter Fredrik II:s död kunde väl påfven förstöra
kejsarens rike, men han kunde ej sätta
något annat i stället. Han hade så
ofta skrämt kejsarens trogne med him-
melens straff, att de hade lärt sig att
ringakta dessa hotelser. I Italien liksom
i England, i Frankrike, i Tyskland och
i de nordiska landen möta oss män,
som helt och hållet frigjort sig från all
ängslan för dessa andliga vapen. På
sin höjd kunde de känna fruktan i
dödsminuten, då krafterna sveko. Men
många bevarade äfven då fullt med-
vetande om att prästens bannlysning
blott var ett förmätet tilltag. Då konung
Sverre i Norge, som var bannlyst,
kände döden nalkas, lät han sätta sig
i högsätet - den 9 mars 1202 - och
sade: »När jag dör, så låt mitt ansikte
vara obetäckt och låt vän och ovän se,
om bannlysningen, som mina fiender
tillskyndat mig, kan synas på mitt lik.
Ty då kan jag ju icke dölja något».
Påfvarnes missbruk af det heliga
jämte många prästers girighet och lider-
lighet gynnade uppkomsten och utbred-
ningen af kätterska läror och sektbild- Herr Walter von der Vogelweide.
ningar, SOm Sedan det 12:te århundradet Miniatyr ur den s. k.Manessiska handskriften.
förekommo allt talrikare. De inflytelse-
rikaste sekterna hafva uppstått ur öfvertygelsen, att präster och munkar voro förvärlds-
ligade och icke tjenade Gud i anda och sanning, och att ett verkligt kristligt lif endast
kunde uppväxa genom Guds nåd och de troendes egna ansträngningar. Genom
försjunkande i Gud och hans goda, nådiga vilja, genom försakelse och genom helig vandel
skulle den kristne träda i närmare och innerligare gemenskap med Gud. Hos några var
det asketiska, på kärleksverk och hängifvenhet riktade väsendet öfvervägande, hos andra
det mystiska. Det var samma riktningar, som i det 13:de århundradet uppträdde
i tiggarordnarne och många med dem besläktade grupper af präster och lekmän.
Man kan knappast beteckna det annat än som en tillfällighet, att Petrus Valdus
från Lyon, den fromme ledaren för de af påfvarne med särskildt raseri förföljda
»fattige», icke blef ärad som ett helgon, utan i stället förföljdes som en kättare.
Och omvändt voro stiftarne af tiggarordnarne icke sällan nära att blifva räknade
bland kättarne. Äfven den af mängden liksom af de högt uppsatte, däraf tre påfvar,
beundrade profeten Joakim af Fiore i Kalabrien (f 1202) misstänktes för kätteri af
Världshistoria II. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
