Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvarne och staden Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
förhindra, att det förhalande, som egt rum vid senaste valet, upprepades. Kardinalerna
skulle samlas i den aflidne påfvens palats och bo tillsammans i ett enda rum,
hvars utgångar igenmurades så när som på ett fönster, hvarigenom maten räcktes
in. Valet skulle vara afslutadt inom tre dagar. Om så icke skedde, lingo kardi-
nalerna under de följande fem dagarne blott ett fat om dagen till middag och kvälls-
värd. Om de icke enade sig under dessa fem dagar, skulle endast bröd, vatten och
vin räckas in till dem. Hvar och en af dem, som sökte förbindelse med yttervärlden,
och hvar och en, som förmedlade en sådan åt dem, drabbades af exkommunikation.
Med obetydliga ändringar hafva dessa föreskrifter varit gällande under hela den
följande tiden ända till våra dagar. Men huru många påfveval hafva dock icke
trots alla dessa föreskrifter lemnat uppenbara bevis på bestickning, bedrägeri och våld,
och huru bittert är icke det hån, som ligger i dessa ängsligt noggranna och
småaktiga bestämmelser, när man tänker på den af kyrkan alltjämt strängt vidhållna
meningen, att påfvevalet är resultatet af den Helige andes ingifvelse. Låter den
Helige ande besticka sig? Lider Han hunger? Plågas Han af ledsnaden i det
skumma rummet? Så har redan mången frågat, som gifvit akt på dessa saker.
Hånet kommer af sig själft äfven på de förtegnaste läppar. Inmurningen af de
väljande kardinalerna var en bekännelse af kyrkan å ämbetets vägnar, att påfve-
valet är en partistrid och ett intrigspel, och i detta förhållande har inmurningen
gjort föga ändring. Från många senare påfveval känna vi hvarjehanda skälmstycken.
Redan vid valet af Hadrianus V, juli 1276, sex månader efter Gregorii död, anfördes
klagomål öfver att Karl af Anjou lät gifva endast vatten och bröd efter åtta dagars
förlopp åt de kardinaler, som motsatte sig hans önskningar, medan han i hemlighet
lät gifva bättre mat åt de franskt sinnade.
På hemresan från Lyon till Rom blef påfven Gregorius X genom öfversväm-
ning af Arno nödsakad att taga in i Florens, som han under bortresan belagt med
interdikt, och hvars mark han följaktligen icke fick beträda. Men nu funnos inga
andra broar och vägar tillgängliga än den ur Guds gemenskap uteslutna stadens
broar och gator, som alla voro belagda med förbannelse. Då upphäfde påfven
interdiktet och drog genom staden under utdelande af välsignelsen, hvarefter han
förnyade förbannelsen, när han väl kommit ut genom stadsporten. Den gamle flod-
guden hade för ett ögonblick skyddat sin stad mot hotelserna af den nye gudens
präst, men med den gamla hednatidens obesvärade sätt förnyade prästen sin
förbannelse.
Detta inträffade den 18 december 1275. Strax därefter insjuknade Gregorius X
och dog den 10 januari 1276 - utan att hafva uppnått Rom. Men där styrde Karl
af Anjou med hård hand och ville göra påfvedömet till ett verktyg för sin politik.
Påfven Johannes XXI, som valdes mot Karls önskan, tog därför sitt residens i
Viterbo. Äfven under den långa ledigheten efter hans död förblef kurian i Viterbo.
Hans efterträdare Nicolaus III (från slutet af 1277-1280), en romare af släkten
Orsini, vågade hålla sitt intåg i Rom och nödgade till och med Karl af Anjou att
uppgifva värdigheten af senator. Romarne medgåfvo påfven rätten att utnämna
senator, och han utnämnde då sin broder. Allt detta lyckades för påfven, emedan han
kunde stödja sig på Rudolf af Habsburg mot Karl af Anjou. Då Rudolf behöfde
den kejserliga värdigheten i och för slutförandet af sina planer, sedan han redan
befästat sin och sin familjs ställning i riket och därmed också gifvit det sönder-
fallande riket en ny medelpunkt, så afstod han i högtidlig form och med uttryckligt, i
urkunder uttaladt, instämmande af kurfurstarne och många andra furstar från de
rättigheter, som tillkommo riket i Romagna, till förmån för Rom. Påfven utvidgade
alltså Kyrkostaten med Romagna, härskade - åtminstone indirekt - i Tuscien och
gjorde sig Milano, Verona och andra norditalienska städer och dynastier förbundna
genom att lösa dem ur den bannlysning, hvaråt de varit hemfallna i tio år på grund
af det understöd, de lemnat Konradin. Vidare lyckades det påfven att afsluta en
förlikning mellan Rudolf af Habsburg och Karl af Anjou, ja det säges, att han
uppgjort planer med Rudolf angående en delning af riket. Tyskland skulle blifva ett
ärftligt konungarike i Rudolfs släkt. Arelat skulle med Rudolfs dotter tillfalla en
sonson till Karl af Anjou, Karl Martell, Lombardiet och Toskana skulle ombildas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
