Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
äfven i de århundraden, som närmast följde på Hohenstaufernas undergång, saknades
icke antydningar och tecken, att kejsardömet ännu lefde i människornas tankar
och i en ideal storhet, som icke lånade sina mått från de senare kejsarnes torftiga
makt. Det må vara nog att erinra om Dantes stora diktverk och hans skrift om
monarkien, eller om scenen i Koblenz 1338, då konungen af England knäböjde
för tyske kejsaren och lät honom fälla dom i hans tvist med Frankrike, och slutligen
om skriftställarnes tankar
vid tiden för den stora
schismen och k ej sär Sig-
munds roll vid inkallandet
och ledningen af konciliet
i Konstanz. I alla dessa
företeelser bevarade sig
erinringen om kejsardömet
som en källa till kraft, som
var i stånd att återgifva
skuggan lif och rörelse.
Ännu en annan syn-
punkt bör anläggas för ett
rikligt bedömande af de
båda världsmakternas,
kejsardömets och påfve-
dömets, betydelse för hän-
delsernas utveckling. Efter
Hohenstaufernas störtande
hafva icke påfvarne trädt
i kejsarnes ställe, och kej-
sarne hafva icke blifvit
organ för den påfliga viljan.
Det blef icke en utveckling
ens i teorien till den and-
liga världsmakt, som islam
hade skapat i kalifatet.
Tiden för det politiska
världsherraväldet var förbi
äfven för kretsen af de
folk, som i perioden från
Karl den Store till Hohen-
stauferna ibland lösare,
ibland fastare voro bundna
vid imperiet. Under de
århundraden, då striden
mellan kejsare och påfve
utkämpades, hade poli-
tiska åskådningar utvecklat
sig och politiska makter
uppstått, som ställde sig
mera fritt gentemot teorien
om en kristenhetens poli-
tiska enhet och ett gemen-
samt öfverhufvud, än hvad
människorna gjort i tidi-
gare århundraden. Kejsar-
dömet åter blef ett tillbehör
till en af de nya makterna,
som uppstått ur en grupp
af det gamla rikets terri-
torier, och fann en ny
grundval i denna makt.
Det framstod som en titeU
med hvilken upphöjda
anspråk voro förenade.
De öfriga staterna tiller-
kände åtminstone teoretiskt
och öfvergående en viss
auktoritet åt dessa anspråk,
som i Tyskland kunde,
när tillfälle erbjöd sig,
tjena som förevändning för
betydande maktutvidg-
ning. Därtill kom, att
påfven genom arten af sina
maktmedel var förhindrad
att öfvertaga rollen af ett
politiskt öfverhufvud, vore
det också blott i den när-
maste omkretsen, hvar-
öfver kejsaren förut hade
härskat. Man får icke låta
narra sig af de talrika
exempel, där påfven fram-
träder som konungarnes
konung, de mäktiges be-
tvingare och ursprunget till
all rätt och all makt. Så-
som redan förut är anmärkt,
voro alla dessa framgångar
beroende af förhållandena
i andra stater, men voro
icke verkningar af någon
påfven tillkommande poli-
tisk och militärisk makt.
Man kan lätt upprada så-
dana exempel på lysande
framgångar, men man skall ändock alltid komma till samma resultat och därtill ännu
ett, nämligen att påfven i dessa strider missbrukade de andliga vapen, som utgjorde hans
styrka, och gjorde dem slöa genom missbruket. Genom skräcken för bannstrålen har
Gregorius VII skingrat Henrik IV:s anhängare och Alexander III bragt Fredrik Barbarossa
i trångmål och Innocentius III tvingat Johan af England att knäböja för den romerske
legaten och likaledes hotat och betvingat konungarne af Frankrike, Portugal och Sverige.
Staty af påfven Bonifacius VIII
Skulptur i Florens’ domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
