Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTGÅNGEN AF KAMPEN MELLAN DE BÅDA UNIVERSALMAKTERNA. 247
inskrida mot tempelherrarne. »Såsom Guds tjenare, såsom stridsman för den katolska
tron vakar konungen öfver försvaret af kyrkan, hvarför han skall göra räkenskap
inför Gud. Emellertid har konungen icke, såsom han blifvit tillrådd från flere håll,
utrotat tempelherrarne i kraft af sin egen myndighet, utan han har sökt hjälp hos
påfven, men förgäfves. När den högra armen, den andliga makten, icke försvarar
Kristi heliga hufvud, så måste den vänstra armen, den världsliga makten, komma
till dess hjälp. När bägge armarne förgäta sin plikt, är turen kommen till de andra
lemmarne, till folket, att resa sig till försvar.» Förvisso, om sådana tankar kunde
öppet uttalas i så tongifvande kretsar som den, hvilken omgaf Frankrikes konung
Filip IV, påfvens öfverherre, så måste man säga, att kurian genom att förstöra kejsar-
dömet undergräft grundvalen för sitt eget herravälde. Dessa tankar voro ej heller för
någon del nya påhitt och infall af reformifrare, det var de gamla genom den grego-
rianska teorien visserligen undertryckta, men icke utplånade föreställningarne, som
varit förhärskande ända till Gregorius VII. Ännu i det 12:te och 13:de århundradet hade
den gamla uppfattningen om alla biskopars likhet lyckats bevara sig vid sidan af
den påfliga åskådningen, som betraktade de öfriga biskoparne blott som organ för
den påfliga viljan och önskade ställa deras ämbeten till kurians förfogande. I midten
af det 12:te århundradet blefvo dessa tankar med ojämförlig verkan utvecklade af
en af de inflytelserikaste representanterna för de idéer och stämningar, i hvilka de
kanoniska teorier hade sina rötter, hvilka upphöjde påfven till en gudomlig makt,
nämligen Bernhard af Clairvaux. »Aposteln», skref han i sin »Betraktelse», som
tillegnades påfven Eugenius III (Libri de consideratione V), »kunde icke gifva dig mera,
än han hade. Herravälde hade han icke. Alltså kunde du icke mottaga något herra-
välde af honom. Vill du hafva herravälde, kan du icke hafva något apostoliskt
ämbete. Vill du hafva bådadera på samma gång, skall du förlora bådadera. Dessutom
skall du räknas till de osaliga, öfver hvilka Gud klagar: ’De härskade, men icke med
min vilja (non ex me)’. Betänk dock framför allt, att den heliga romerska kyrkan,
som du enligt Guds vilja förestår, är kyrkornas moder, icke deras härskarinna, och
att du icke är biskoparnes herre, utan en af dem.»
Världen hängaf sig väl åt den genom sin storslagenhet berusande tanken på kri-
stenhetens enhet och den andliga maktens öfverlägsenhet öfver alla stater, men dag-
ligen och stundligen inträffade händelser, som ådagalade o"möjligheten af en sådan
styrelse. Påfven kunde icke ens regelbundet öfvervaka och leda staternas kyrkliga
organisation, var det också sådana som Italien eller dess närmaste grannland, än
mindre kunde det blifva tal om den politiska organisationen. Nog är det sant, att
han afsatt biskopar och bortgifvit abbotsstift och förlänat kyrkliga och politiska privile-
gier till munkordnar, universitet och städer. Konungar hafva måst foga sig, och
städer som Venedig hafva böjt sig. Men det har endast varit enstaka ingrepp och
enstaka framgångar. På Fredrik Barbarossas tid var det många tyska biskopar, som
reste motstånd mot påfven, och på samma sätt var det i det 13:de århundradet och i andra
land. Äfven den andliga domsrätten led på många håll inskränkningar, om den
också på andra ställen utsträcktes och närmare ordnades. Tvister om patronatsrät-
tigheter blefvo allt oftare afgiorda inför världsliga domstolar, alltsedan Ottokar af
Böhmen blef herre i Österrike. Konung Jakob II af Aragonien har fullt medvetet
inskränkt kyrkans befogenheter, och Frankrikes historia erbjuder många motsvarig-
heter. Men framför allt är det anmärkningsvärdt, att den romerska rättens anda,
genom det hastigt utbredda studiet däraf vid italienska och franska universitet, men
äfven många i blygsammare former verksamma skolor i andra land, uppfyllde allt större
kretsar af inflytelserika män och mot den kanoniska rättens anspråk satte ett ordnadt
tankesystem, som försvarade statens höghet.
Det inflytande, som kurian vunnit på tillsättandet af biskopar i alla land, med-
förde rätt betänkliga följder. Under olika titlar fordrade Rom af biskoparne vid
stadfästelse eller utnämning så betydande penningsummor, att stiften ofta råkade i
olidliga skulder, särskildt när ombyten inträffade tätt efter hvaranda. Det har
redan på annat ställe anmärkts, huru detta föranledde elaka jämförelser med de
afgifter, som en gång betalats till kejsarne, men då fördömts af Rom såsom simoni.
Och dock voro dessa afgifter till kejsaren, som upptagits på grund af hans högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
