Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261 - 8. Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ning i de olika herradömen, som uppstodo ur riket ruiner. Den utvalde kejsaren,
Balduin af Flandern, hade blott ett ringa område. Icke ens Konstantinopel stod helt
under hans myndighet. Kejsar Balduin var full af kraft, men föll redan 1206 i
bulgarernas våld och marterades till döds. Brodern Henrik, som blef hans efterträdare
(1206-1216) var en dugande man. Han gjorde ärliga bemödanden att gifva riket
stadga. Men det var förgäfves, och under hans efterträdare [Pierre af Courtenay
(1216-1219), Pierres änka Jolanta (1219-1221), deras son Robert (1221-1228), Johan
af Brienne (1228-1237) och Balduin II (1238-1251)] ökades förvirringen, tills Kon-
stantinopel återeröfrades af Mikael Palseologus, kejsare i det grekiska rike i Mindre
Asien, som landsflyktiga medlemmar af Komnenernas hus hade grundat i Nicsea.
Icke heller påfvarne hade någon glädje af sin öfverhöghet öfver det östromerska
området. Venedig utöfvade vid tillsättandet af de viktigare andliga ämbetena ett
inflytande, som stod i skarpaste motsats till Innocentiernas system, och stora delar
af kyrkans egendom införlifvades med det latinska kejsardömet och andra latinska
herradömen. Innocentius III protesterade ofta mot dylika tilltag, men oftast måste
han tiga eller nöja sig med en skenbar framgång. Tillståndet inom dessa kyrkor
utgjorde en bitter satir mot kurians herravälde och hennes förespeglingar. Men när
nu till på köpet mongolerna stormade in öfver Donaulanden 1241, klagade folken
öfver att Konstantin den Stores rike blifvit förstördt för påfvens skull. Det af Mikael
Palseologus 1261 återupprättade byzantinska riket kom aldrig till riktig styrka och
förmådde icke tjena kristenheten till förmur. I det 14:de århundradet blef kärnan af
Balkanhalfön ett byte för turkarne och 1453 äfven Konstantinopel. Halfmånen
undanträngde korset på Hagia Sofia. Korsfararne af 1203 och 1204 hade sålunda
själfva banat vägen för islam, och detta korsfararnes verk hade påfven Innocentius III,
den kloke Innocentius, prisat som en synnerlig Guds nåd.
8. Ungern.
Af de nomader, som under dessa århundraden talrikt inbröto i Europa från Asiens
stepper, hafva endast magyarerna eller ungrarne vunnit någon större betydelse. Hun-
nerna, avarerna, petjenegerna, kumanerna och kazarerna blefvo förintade, sedan de
en lång tid utbredt skräck och förödelse, och bulgarerna sammansmälte med de
underkufvade slaverna. Magyarerna kommo under växlande strider till nedre Donau,
hvarifrån de 895 veko undan för bulgarerna till Theiss-Donauområdet, där en gång
hunnernas konung Attila hade uppfört sin borg. De utvidgade sitt område och
genomströfvade Italien, Burgund och Tyskland, som lemnats värnlösa efter den karo-
lingiska monarkiens upplösning, tills de tillbakaslogos först af konung Henrik 933
och sedan i ett förintande nederlag på Lechfältet vid Augsburg af Otto I 955.
Såsom ledare af den magyariska utvandringen namnes Arpad (f 907), hvars släkt från
början gaf folket dess konungar. Vid eröfringen förstörde magyarerna i allmänhet
byarne så "grundligt, att dessa sedan icke återuppbyggdes. Häraf förklaras, att man
vid magyarernas omvändelse till kristendomen icke, på få undantag när, tog kyrkorna
från den for-magyariska perioden ånyo i bruk. Icke dess mindre är det med denna
eröfring, som den omkring hundraåriga utveckling begynte, som efter hand förde
magyarerna från nornadlifvet och de krigiska röfvartågen till fast bosättning och
begynnelserna af ett statsväsen, som mera öfverensstämde med förhållandena bland de
kristna folken. På samma gång undergick folkets sammansättning en förändring.
På röfvartågen gick en stor del af de egentliga magyarerna under, medan i stället
andra element sällade sig till dem. Dels var det barbarer i samma lifsvillkor, såsom
petjeneger och kumaner - de senare i sådan mängd, att ett stort område i Ungern
uppkallades efter dem -, dels mer eller mindre kultiverade element, såsom slafvar
och krigsfångar eller sådana, som frivilligt anslutit sig, bönder, handtverkare, and-
lige, riddare och lärde. De hafva släpats eller kastats till Ungern från grannsta-
terna Tyskland, Italien och de östromerska eller slaviska områdena. Tillsammans
med resterna af den forna befolkningen, som hade uthärdat den magyariska invand-
ringens stormar, utgjorde de en afsevärd procent af invånarantalet. Ur denna bland-
Världshistoria IL 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
