Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
och kraft i tjugu år, utan grundade äfven en dynasti, som ända till familjens
utslocknande äfven på kvinnolinien höll sig uppe i nära 90 år, ehuru långa
regentskap och brist på manlig afkomma spelade makten i händerna på flere
usurpatorer. Hans son och efterträdare Leo VI (886-911) bar tillnamnet den Vise
eller Filosofen, ehuru det varit riktigare att kalla honom den Lärde. Han glömde
sina regeringsplikter öfver böckerna och hade icke ur sina studier vunnit den
moraliska kraften att behärska sin sinnlighet eller att öfva rättvisa, när hans
egen person var med i spelet. Han har skrifvit mycket, äfven om krigskonst, men
riket härjades af saracener och bulgarer, Sicilien gick förloradt, och öarne i Arkipe-
lagen liksom Thraciens kuster voro prisgifna åt fienden. Saracenernas plundring af
Thessalonike 904 väckte särskildt uppseende, emedan staden var så stor och rik och
näst Konstantinopel ansågs som rikets mest betydande stad. Men samma öde
drabbade många andra städer.
Leo VI utkämpade för det mesta olyckliga strider mot bulgarerna, som utveck-
lade stor kraft under en i Konstantinopel uppfostrad konung, Simeon (893-927),
son till den Boris, som omvändt sitt folk till kristendomen. Nästan hela halfön föll
i Simeons våld. Han höll ett lysande hof i sin hufvudstad Ochrida, som i om-
vårdnad om konst och vetenskap täflade med Konstantinopel. Leo eggade magya-
rerna mot honom, men med hjälp af petjenegerna, som nu gåfvo fritt lopp åt sin
vilda styrka, slog Simeon dem så grundligt, att de öfvergåfvo sina boplatser och drogo
längre åt väster till Donau-Theissområdet, där de senare skulle växa ut till ett mäktigt
folk. Kejsar Leo erhöll 896 en dräglig fred med Simeon, men efter hans död för-
nyade bulgarerna kriget och försatte riket åratal igenom i den svåraste belägenhet.
Själfva Konstantinopel belägrades 923, och det var endast barbarernas rörelser i
norra delen af deras rike, som nödgade bulgarerna till aftåg. För Leos son, Kon-
stantin VII, »den Purpurborne», regerade först hans farbroder Alexander och sedan
hans moder Zoe (913-919). Därpå ryckte befälhafvaren öfver flottan, Romanos
Lekapenos, till sig makten och behöll den i 25 år. Han tvingade kejsaren att äkta
hans dotter Helena och äfven att gifva hans egna söner försteget. Han förde en
kraftfull styrelse, och kejsar Konstantin VII nöjde sig med purpurn och lärda sysselsätt-
ningar. Romanos störtades 944 af sina egna söner, som han upphöjt till medkejsare,
och dessa i sin ordning föllo offer för sin syster Helena, kejsar Konstantins gemål. Oredan
slutade därmed, att Konstantin VII nu regerade utan någon medkejsare. Dock är det väl
riktigare att säga, att Konstantin numera lät olika gunstlingar råda i stället för en enda
mentor under längre tid. Han hade skenet af makten i ännu femton år, men då
mördades han af sin egen son (959). Denne son, Romanos II, var då 20 år gammal.
Han var ingenting annat än en vacker karl och ett verktyg i handen på sin onda
gemål Theophano. Hon härstammade från en bondefamilj i Sparta och var en liderlig,
samvetslös kvinna. Romanos II bar kronan i fem år. Då dog han plötsligt (963),
otvifvelaktigt af gift, som hans gemål gifvit honom. De omyndiga sönerna, Basilius II
och Konstantin VIII, blefvo bägge utropade till kejsare, och Theophano förde styrelsen
å deras vägnar.
Det var en dotter till denna giftblanderska, som den tyske kejsaren Otto den Store
utbad sig som gemål åt sonen Otto II. Det ansågs storartadt, att frieriet rönte
framgång. Man förstår däraf, huru det romerska namnets berömmelse ännu lyste
öfver alla land. Denna berömmelse och glansen af en öfverlägsen kultur kommo
människorna att se bort från den moraliska smuts, som vidlådde familjen. Dottern
- hon hette Theophano liksom modern - har för öfrigt icke spelat någon ovärdig roll
i sitt nya hemland. Liksom systern Anna i Ryssland förmedlade hon på mångfaldigt
sätt den grekiska kulturens insteg i Västerlandet. Anna hade 988 förmälts med stor-
furst Vladimir af Ryssland (980-1015), som omvände sitt folk till kristendomen och
i Kiev verkade för den grekiska kulten och för hvarjehanda former af grekiska
lefnadsvanor.
Kejsarinnan Theophano sökte ett stöd hos den tappre fältherren Nikephorus, som åter-
eröfrat Kreta och segerrikt kämpat mot saracenerna i Syrien och Mesopotamien.
Hon upphöjde honom till sin gemål och till kejsare. Han fullföljde med framgång
kriget i Syrien och Gilicien och upprätthöll rikets ära såväl gentemot den västerländske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
