Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS .’SLUT.
den framträngande muhammedanismen, som i det 10:de, ll:te och 12:te århundradet
från två sidor, från Asien och Afrika, hotade de kristna landen. I dessa strider
utgjorde Östrom kristenhetens förmur mot muhammedanerna, hvilkas stater utom
annan likhet också uppburos af en besläktad, endast af en öfverklass omfattad kultur
och liksom det förra hade att kämpa med svårigheter, som härflyta ur gränsernas alltför
stora utsträckning och bruket af legosoldater och barbariska hjälptrupper liksom ur
palatsrevolutioner och familjekatastrofer, dessa den despotiska statsordningens ständiga
följeslagare.
Ännu en annan likhet bör framhållas. Muhammedanismen kräfde de troendes
enhet, ett slags teokrati i analogi med den kristna kyrkan, som önskade att utforma
sig till ett kristligt världsrike. Omöjligheten af en enhetlig sammanslutning af så
oerhörda människomassor frankallade här som där politiska söndringar. De senare
framkallade lätt dogmatiska motsättningar eller framkallades själfva genom dogma-
tiska eller personliga och nationella motsättningar, som dolde sig i en dogmatisk
dräkt. De båda världskyrkorna skilja sig just under dessa århundraden i två stora
partier: den kristna i greker och latiner, den muhammedanska i sunniter och schiiter.
Denna splittring inom islam anknöt sig ursprungligen till striden, fom Ali, Muham-
meds svärson, vore hans rättmätige efterträdare eller icke. Men denna strid fick
ett rikare innehåll, därigenom att schiiternas lära fann ifriga anhängare |i det af
Fatimiderna (ättlingar af Ali och profetens dotter Fatima) grundade kalifatet Kahira
(Egypten) och bland de till islam omvända perserna, som icke glömde hatet till
araberna, som tillintetgjort deras gamla rike, och nu höllo detsamma vid lif genom
oppositionen mot sunniternas kalif i Bagdad. Härunder förenade sig den dogmatiska
motsättningen med den nationella och med själfständighetssträfvandena hos ståt-
hållarne öfver de land, som lågo mera aflägset från kalifens residens i Bagdad.
Liksom i det östromerska riket funnos äfven i flere af de muhammedanska
staterna stora och blomstrande städer, såsom Herat, Balch, Bokhara, Samarkand och
andra, där utom handtverk och handel äfven konst och vetenskap omhuldades, och
där observatorier, bibliotek och invånarnes mottaglighet för kulturen liksom fin-
bildade furstars och stormäns intresse satte forskare som Ibn Sina (kallad Avicenna
i Västerlandet, f. 990 f!037) i stånd att utgrunda tingens väsen, och där skalder
som Firdausi uttolkade det af islam tillintetgjorda perserrikets öden. Vetenskapens
hastiga uppblomstring i dessa stater, som grundats af ännu helt nyligen barbariska
stammar och familjer, får här liksom i Västerlandet sin förklaring däraf, att orien-
talerna öfvertogo resultaten af grekernas arbete och byggde vidare därpå. Däraf
förklaras också vidare, att den lidelsefulla motsättningen mellan islam och kristen-
domen icke kunde hindra, att många arbeten af muhammedanska eller judiska lärde
lades till grund för föreläsningar vid de kristna skolorna och universiteten och
prisades som auktoriteter af präster och munkar.
Kalifen intog i främsta rummet en andlig eller rättare kyrklig ställning. Han var
profetens efterträdare, de troendes hufvud. Men därmed var också den politiska
makten öfver den muhammedanska världen förenad. Det var en väsentlig skillnad
från de kristna staterna, äfven från det östromerska riket, där kejsarnes och konung-
arnes världsliga makt var fristående och långa tider förhärskande. Men under det
att i kristenheten Gregorius VII och hans efterträdare sökte förena det världsliga
öfverväldet med det andliga och äfven lyckades däri i stor omfattning och sålunda
närmade sig kalifernas ställning, förlorade Bagdads kalifer i det 9:de århundradet den
världsliga makten till anförarne för deras lifvakt och sedan till Bujiderna, som i sin
ordning i det ll:te århundradet störtades och undanträngdes af Seldjukernas mäktiga
furstar. Kalifen blef endast ett verktyg, hvaraf emir el-umara, som förfogade öfver
trupperna, betjenade sig under iakttagande af alla ödmjukhetens yttre former. På
samma sätt gick det de schiitiska kalif erna i Kairo i det llrte århundradet.
Under kalifatets slappa öfverhöghet grundade Seldjukerna under senare hälften
af det llrte århundradet utom andra mindre välden äfven det stora riket Rum i Mindre
Asien med hufvudstaden Ikonium (Konia). De beröfvade därigenom det östromerska
riket dess värdefullaste besittning och hotade till och med den midt emot Konstan-
tinopel belägna kusten. Nicaea, konciliernas stad och tillika stark fästning, blef säte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
