Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östrom och Ungern - 7. Det östromerska riket 867-1261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÖSTROM OCH UNGERN
7. Det östromerska riket 867-1261.
När kejsar Justinianus hade underlagt sig goternas rike i
Italien och vandalernas i Afrika jämte sydöstra delen af det
spanska västgotariket, kunde det tyckas, som skulle Konstanti-
nopel åter komma att behärska äfven den latinska världen och
återupprätta det romerska rikets enhet. Men under det 7:de århundradet gingo dessa
eröfringar åter förlorade till araberna och langobarderna. Sedan dess var Östrom så
godt som helt och hållet begränsadt till den grekiskt talande hälften af det romerska
riket och utvecklade allt skarpare den karaktär, som vi känneteckna, då vi tala om
det byzantinska väsendet och det byzantinska riket. Den stora massan af befolk-
ningen på Balkanhalfön, Mindre Asien och öfriga områden, som en längre tid voro
att räkna till riket, såsom Syrien, Armemen och Egypten, var hvarken af romerskt
eller grekiskt ursprung. Det var folk af olika ras och språk. Balkanhalfön hade
under loppet af det 6:te århundradet mycket förändrats, hvad befolkningen angår,
genom invandring af slaver. Det egentliga Grekland förmådde hellenisera de slaviska
eröfrarne, men i de norra områdena behöllo de sin nationalitet och upptogo i sig
bulgarernas turkiska stam, som mot slutet af det 7:de århundradet hade besegrat
slaverna vid nedre Donau. Dessa slaviserade bulgarer utgjorde länge en fara för Östrom,
men de inträdde inom dess kulturkrets och anslöto sig till den grekiska kyrkan, då
de under furst Boris (852-888) öfvergingo till kristendomen. Gentemot det germansk-
romanska Västerlandet stod alltså sedan det 7:de århundradet en slavisk-hellenistisk
öster. Inom rikets skilda folkslag utbildade sig en högre klass med romersk-
grekisk kultur, och denna var den egentlige bäraren af statsmedvetandet inom detta
rike, som visserligen var i nedgående i jämförelse med de germanska staterna, men
likafullt icke blott förstod att försvara sin tillvaro trots de våldsammaste folk-
rörelser, utan äfven att göra sig gällande vida omkring och uppfylla viktiga kultur-
uppgifter.
Vi prisa Karl Martell, som slog araberna vid Tours och Poitiers, och de saksiska
konungarne Henrik I och Otto I, som -besegrade ungrarne, såsom kristenhetens
räddare, men dessa strider kunna knappt jämföras med de långt väldigare och rned
större seghet genomförda angrepp af kristenhetens fiender, som Östrom afvärjde.
Med sin utbildade förvaltningsorganisation kunde det samla vidsträckta områdens
försvarskrafter och fann alltjämt i den väl skolade hären nya män, som voro
värdiga romarrikets militära traditioner, och som behöllo segern öfver de från öster
och väster framträngande fienderna. Ännu så sent som 627 framträngde kejsar
Heraclius ända till Ninive, och äfven under de följande århundradena hafva Syrien
och Armenien ofta varit skådeplatser för romerska segrar. Härarne uppsattes dels
genom utskrifning, framför allt i militärkolonierna, såsom förut i det 4:de och 5:te
århundradet, dels genom värfning bland alla möjliga folk, äfven bland de anstormande
barbarerna, såsom hunner, bulgarer, slaver, petjeneger, ryssar, turkar och nordmän.
Särskildt bestod kejsarens lifvakt af utvalda främmande legoknektar. Den tekniska
utbildningen, de utmärkta vapnen, de mångfaldiga, med stor konst förfärdigade maski-
nerna för belägring och försvar af städer, flottan - om också tidtals försummad -,
den af alla fiender på hafvet fruktade grekiska elden och slutligen penningarne och
dyrbarheterna, äretitlarne och hederstecknen, med h vilka kejsarne lyckades vinna
den ena barbarstammen mot den andra: alla dessa hjälpmedel gjorde ännu i perio-
derna 600-900 och 900-1200 Östrom till Österns beundrade och fruktade stor-
makt. Till och med en man som Karl den Store närmade sig icke densamma utan
uttryck af beundran och ödmjukhet. Venedig och Sicilien blefvo medelpunkter för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
