Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
till spanska språket. Utan tvifvel höjde Alfons X själfkänslan och det nationella
medvetandet bland spanjorerna och väckte många slumrande krafter till lif. Upp-
komsten af en spansk nation ur blandningen af goter och romaner hade med goternas
öfvergång från den ärianska till den romerska bekännelsen (586) öfvervunnit det svåraste
hindret och fullbordades under det moriska väldets tryck och de gemensamma offren i
frihetskampen. Den spanska nationen, som blef till under dessa strider, nådde sin höjd-
punkt under Alfons X. Det är sant, att konungens narraktiga fåfänga, då han för
oerhörda summor köpte den romerska kejsartiteln af det tyska rikets kurfurstar,
hvarigenom han ökade förvirringen i Tyskland utan att vinna något för egen del,
tillskyndade landet stora förluster och honom själf välförtjent åtlöje. Men all
jordisk härlighet är ju merendels behäftad ned svåra brister. Ännu medan han lefde,
utbröt en tvist mellan den äldste sonens änka och den andre sonen Sancho.
Denna tvist fann ständigt ny näring äfven under de följande konungarne, Sancho IV,
1284-1295, och Ferdinand IV, 1295-1312, och gaf de redan förut öfvermäktiga
feodalherrarne tillfälle att än mera undandraga sig konungens myndighet.
Aragonien utvidgade sig under det 12:te århundradets sista årtionden öfver Pro-
vence, men Alfons II:s båda söner delade arfvet efter fadren 1196 på så sätt, att
Peter II erhöll Aragonien jämte de öfriga spanska besittningarne och den yngre bro-
dern Provence och de ytterligare förvärfvade franska besittningarne. Peter II lät kröna
sig af påfven Innocentius III och förband sig till tribut och länsplikt till honom, men
råkade därigenom i konflikt med sina ständer. Genom albigenskriget drefs han full-
ständigt öfver till påfvens motståndare. Han kallade sin svåger Raimund af Tou-
louse till hjälp och stupade i dessa strider 1213. Hans son Jakob I, 1213-1276,
fördref saracenerna från Balearerna och räddade därigenom sitt lands handel undan
piraterna, som hade sin stödjepunkt på dessa öar. Vidare ryckte han Valencia från
muhammedanerna och tryggade landsfreden genom fördragsamhet mot de under-
kufvade muhammedanerna, genom en klok och omfattande lagstiftning och genom
omsorg om handel och skeppsfart. Konung Jakobs efterträdare Peter III, 1276-1285,
ingrep afgörande i världspolitiken genom att understödja sicilianerna, som 1282 hade
upprest sig mot påfven och Karl af Anjou (den s. k. sicilianska aftonsången). Detta
krig kräfde stora offer och ledde till utbildandet af en författning, som hotade att
gifva ständerna en fullständig öfvervikt öfver konungen, en författningskamp, som i
vissa viktiga punkter liknade - liksom den var samtidig med densamma - de
engelska ständernas kamp mot kronan. Dessutom låg Aragonien både då och
senare i strid med grannlandet Frankrike angående gränsområden, och dessa strider
hafva haft betydelse för utvecklingen äfven af det franska konungadömet. Ännu var
det icke slutgiltigt afgjordt, om dessa sydfranska områden skulle förenas med Frank-
rike eller Spanien till en stat. Sedan midten af det 13:de århundradet var Spaniens
samfärdsel med öfriga land lifligare och regelbundnare, och på månget område stod
Spanien i spetsen för framåtskridandet.
Diplomatiska berättelser, sådana som vi hafva bevarade i korrespondensen
mellan konung Jakob II (1291-1327) och hans sändebud, hafva vi icke från någon
annan stat på denna tid. Också hade ingen anat, att en så regelbunden iakttagelse
beträffande öfriga stater kunde upprättas och genomföras af någon som helst stat
under denna tid, tills vi för några år sedan blefvo underrättade om rikhaltigheten i
det kungliga aragonska arkivet i Barcelona och konung Jakobs där förvarade korre-
spondens i mer än 100 band. Om påfvevalen, om kejsar Fredrik II:s ättlingar och
om Fredrik den Sköne, som var förmäld med en dotter till konung Jakob, erhöll
konungen talrika ingående berättelser. Andra sändebud underrättade honom om
förhandlingarne med Frankrike eller skildrade påfven Johannes XXII:s ställning i Ara-
goniens konflikt med Pisa angående Sardinien eller tillståndet i Florens, i Siena,
i Lucca. Konungens hof och den regeringsapparat, med hvilken han arbetade, göra
det intrycket, att Aragonien i ekonomisk och politisk kultur kunde täfla med
Italiens högt utvecklade stads-stater, som det emellertid öfverträffade i makt.
Jakob II tryggade för framtiden denna makt, i det han i förening med ständerna
fastslog rikets odelbarhet som en orygglig lag. De förr själfständiga områdena,
såsom Valencia, behöllo sin särskilda författning och förvaltning, men de blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
