Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De normandiska och romanska statsbildningarne - 3. Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
G RORMÄTIDISKÄ OCH
ROMÄRSKÄ STÄT6BILD
3. Spanien.
Spanien var under senare hälften af det 10:de århundradet skådeplatsen för det
omajjadiska kalifatets blomstring. Men all glans af poesie, vetenskaper och konster,
som tjenade till förfinandet af de högre klassernas njutningar, kunde lika litet här
som i Bagdad ersätta bristfälligheterna i en statsordning, som vacklade mellan de-
spotism och ett slags lös feodalism, eller aflägsna den fara, som låg i den obildade
massans grofva instinkter och religiösa fanatism. Alla kalifer och emirer hade att
kämpa mot uppror af uppstudsiga ämbetsmän och stormän eller anförare för röfvar-
hopar, liksom det kristna Västerlandets konungar hade att kampa mot upproriska
vasaller, och i det ll:te århundratet upplöste sig kalifatet Cordoba i ett stort antal
små själfständiga, mestadels ofullbordade statsbildningar. De små kristna staterna
i norra delen af halfön kunde därför lättare hålla sig uppe, och de till och med
utvidgade sina områden. Kastilianernas eröfring af Toledo 1085 under Alfons bildar
epok. Visserligen tillfogade sedan de vilda marabuterna eller almoraviderna, som
inkallats från Afrika af kalifen i Cordoba, de kristne ett fruktansvärd! nederlag (1086),
men då nu almoraviderna tillvällade sig herraväldet i det spanska kalifatet, försva-
gades islam i Spanien ånyo genom det inbördes krig, som utbröt.
De kristna stater, som i det 8:de och 9:de århundradet uppstått ur spillrorna efter
goternas rike, hafva med omväxlande storlek och betydelse, ibland i förbund med
hvarandra, ibland under inbördes strider bibehållit sig vid sidan af de saracenska
staterna. Efter nederlag sådana som vid Sallaka - i närheten af Badajoz - 1086,
vid Ucles 1108 och vid Alarcos 1195 syntes de visserligen dömda till undergång,
men bergen gåfvo skydd, modet var oförsvagadt, och saracenernas inbördes stridöf
väckte alltjämt nya förhoppningar och erbjödo alltjämt nya möjligheter till rädd-
ning. De förenade kristnas seger vid Navas de Tolosa den 16 juli 1212 inledde
en period af de kristna staternas fullständiga öfvervikt. Emellertid ledo de af inre
söndring lika mycket som de muhammedanska rikena eller Tyskland, Frankrike och
England. De föreföllo lätt att utgöra en värld för sig, men de hade i alla fall en
viss betydelse för det kristna Västerlandet. De kände sig som lemmar i den heliga
kyrkan, som bundsförvanter till de västerländska folken. De deltogo i det andliga lif,
i de stridsfrågor och i den hänförelse, som kyrkan uppväckte. Redan under den
karolingiska tiden saknades icke ett visst inflytande från Spanien på det frankiska riket
och tvärtom, såväl när det gällde krig, som när det gällde kyrkliga tvistefrågor.
Bevis på en dylik växelverkan idet 10:de århundradet erbjuder påfven Sylvester, som
i sin ungdom begaf sig från det frankiska riket till Spanien (före 970) i afsikt att
utvidga sina matematiska insikter. Pyrenéerna utgjorde ingen skiljevägg. Språk
och sed voro besläktade, och dikterna om Cid liksom de privilegier, genom hvilka
spanska furstar reglerade statslifvets utveckling, bildade motsvarigheter till tru-
badurernas sånger och stadslifvets utveckling i Frankrike. Detsamma gäller om
statsväsendets karaktär. Feodalismen, riddarväsendet, kleresiet och borgerskapet visa
i sin utveckling likartade företeelser som i Västerlandets öfriga germansk-romanska
stater. Den oupphörliga kampen mot islam stegrade den kyrkliga fanatismen
högre i Spanien än annorstädes, men å andra sidan ledde umgänget mellan kristna
och icke-kristna lättare därhän, att man betraktade motsatsen i tro som en följd
af rent yttre förhållanden. Icke sällan inträffade öfvergång från kristendomen till
islam och tvärtom och ännu oftare förbund mellan kristna och muhammedaner mot
kristna och muhammedaner. I början af det 10:de århundradet, vid den tid då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
