Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
därefter en pestartad sjukdom tillintetgjorde hans här utanför Neapels murar, var
det mången ärlig man, som betraktade detta som ett rättvist straff. Men nu utveck-
lade Henrik denna uthålliga kraft och detta oböjliga sinne, som väckte hans fienders
förskräckelse. Från Genua och Milano stärkte han det kejserliga - partiet bland de
lombardiska städerna, och därpå skyndade han i december 1191 tillbaka öfver Alperna.
Han åtföljdes nu endast af spillrorna af den lysande här, som han tio månader förut
hade fört till Italien. Hans normandiska land voro i fiendernas hand, och äfven i
det öfriga Italien var imperiets ställning hotad, icke minst genom förräderiet mot det
olyckliga Tusculum.
En icke mindre trängande fara kallade honom till Tyskland. Henrik Lejonet
hade redan hösten 1189 mot sin ed återvändt ur landsflykten under den förevänd-
ningen, att kejsaren icke skyddade de welfiska besittningarne, som han lofvat.
Till en början hade han helt hastigt uppgifvit striden om sin gamla ställning och
måst utlemna sina bägge söner till kejsar Henrik som gisslan, men då kejsaren
förlorade sin här i Italien, hade Henrik Lejonet återvunnit en god del af sin makt
i Sachsen, och år 1192 förenade sig med honom en mängd mäktiga furstar inom och
utom riket för att förgöra det hohenstaufiska kejsardömet. Nu framträdde läns-
statens svaghet. Den, som ville svika en konung, fann lätt en förevändning.
Kejsar Henrik ilade genom de vidsträckta la»den, satte skräck i fienderna och sam-
lade vännerna. Det visade sig, att kejsarhusets makt var stor, och att kejsarens
namn ännu betydde något. Då drabbades han af ännu en ny olycka. Biskopen af
Luttich mördades under omständigheter, som gjorde kejsaren misstänkt för att hafva
föranledt inordet på den misshaglige fursten. De ljumma vännerna i Tyskland, Italien
och Burgund begagnade sig häraf för att draga sig från honom eller rentaf träda
i förbund med hans motståndare. Henrik höll tappert ut, men hans tillgångar voro
starkt begränsade genom faderns korståg och hans eget italienska fälttåg. Han
räddades ur detta tryckta läge genom den engelske konungen Rikard Lejonhjärtas
tillfångatagande (mot slutet af 1192). Den engelske konungen stod nämligen i medel-
punkten af de mot det hohenstaufiska kejsardömet riktade förbindelserna mellan
Frankrike, England, påfvestolen, danskarne, sicilianerna, Welferna och de med dem
sammansvurna tyska furstarne. Till de senare hörde de mäktiga ärkebiskoparne af
Köln och Mainz, hertigarne af Böhmen, Zähringen, Limburg, Brabant och många andra.
Man har klandrat, att kejsaren höll korsfararen fången, men korstågen voro blott
led i furstarnes politik och kunna endast bedömas i sammanhang med deras förlopp
i öfriga hänseenden, och Rikard Lejonhjärta hade på detta tåg bedrifvit tusentals
andra saker med långt större ifver än det heliga landets befrielse. Han hade skadat och
sökt att skada den hohenstaufiska släktens och rikets intressen på mångfaldigt sätt, och
det hade varit en dårskap, ja, ett brott mot det egna landet och det egna ämbetet,
om kejsaren utan verkliga garantier hade frigifvit denne mäktige och fullkomligt
samvetslöse intrigmakare. Kejsar Henrik sprängde den fientliga ligan genom Rikards
tillfångatagande, och genom lösepenningen fick han medel att utrusta den här, hvarmed
han återvann det normandiska riket, som efter härens undergång utanför Neapel
1191 nästan .alldeles gått förloradt för honom. Henriks folk och partivänner höllo
sig kvar endast på några få platser, framför allt Monte Cassino, hvars abbot var en
lika god krigare som munk och tillbakaslog alla anfall och icke ens genom den
påfliga bannstrålen lät förmå sig till affall från kejsaren. Men påfven var icke heller i
stånd att försvara Tankred, som han uppsatt som motkonung mot Henrik VI och
belönat med det normandiska riket. Sommaren 1193 framträngde segerrikt de
kejserliga trupperna. Tankred dog i februari 1194. Kejsar Henrik ordnade under som-
maren förhållandena i öfre Italien och drog sedan söderut för att underkufva det
normandiska riket, hvarvid han understöddes af stadens Pisas flotta. Stad efter stad
gaf sig af fruktan att dela Salernos öde. Denna tätt befolkade stad, rik genom
handel och berömd för sin medicinska högskola, prisgafs åt plundring ocb brand.
Henrik var äfven här hård, som han alltid var, när han ville hämnas eller skrämma,
men eljest upprätthöll han sträng manstukt, och hans intåg i Palermo den 20
november 1194 var en glädjefest. Dessa framgångar utgjorde utgångspunkten för de
följande årens polilik, som omspände hela jordkretsen. I Neapel och Sicilien upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
