Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE TYSKA KONUNGAUNES IMPERIUM INTILL 11197.
169
att hafva ett band på den kungliga myndigheten, måste Henrik för ögonblicket gifva
efter. Genom en frivillig botgöring i Canossa nödgade han påfven att lösa honom från
bannet, och då Gregorius sedan likafullt understödde de upproriska furstarne, upptog
konung Henrik ånyo striden med påfven. Denne förnyade bannlysningen. Men det visade
sig, att man numera äfven i Tyskland, liksom för länge sedan i Italien, hade lärt sig
att lefva i bann och tillsammans med bannlysta. Den af de upproriske upphöjde
motkonungen Rudolf af Schwaben stupade i en strid 1080. Om berättelsen därom
är sann, så har han upplyft den i striden afhuggna handen och sagt: »Detta är den
hand, med hvilken jag svor min konung trohet». Men det kan icke bevisas. Berättelsen uttalar emellertid folkets dom, och Rudolfs graf i Merseburgs domkyrka är
ännu i dag ett afskräckande vittnesbörd om det förräderi, hvarigenom tyska furstar
prisgåfvo sin konung och med
honom grundvalarne för en tysk
statsordning åt en italiensk
prästs maktlystnad, lät vara att
den dolde sig i kyrkliga former.
Den nationella motsättningen
mot tyskarne måste eftertryckligt framhållas. Den utgjorde
äfven vid denna tid en synnerligen viktig faktor liksom senare
i Hohenstaufernas strider med
påfvarne.
Under de följande åren hade
kejsar Henrik öfverhand. Gregorius måste lemna Rom och
dog 1085 i Salerno. Men kejsarens seger gaf i andra land
nytt mod och nya krafter till
motstånd åt alla dem, som motsatte sig påfvarnes planer på
världsherravälde.
Den af påfven Urban II
(1088-1099) ledda korstågsrörelsen gaf ånyo ökad fart åt de
klerikala sträfvandena. De fanatiska prästerna och munkarne
och jämte dem furstarne, som
lättsinnigt bröto sina eder under
den förvirring i de moraliska begreppen, som bannlysningen
framkallade, lyckades mot fadern uppvigla kejsar Henriks
båda söner, den ene efter den andre, och då bröts hans kraft. Döden befriade
honom ur hans bekymmersamma läge (1106). Men de stora framgångar, som hans
son Henrik V (1106-1125) vann i striden med furstarne och Rom, möjliggjordes endast
därigenom, att Henrik IV så uthålligt och i många fall framgångsrikt hade kämpat
för rikets rättigheter. Henrik V försökte att åt konungadömet återvinna den med
förfogandet öfver de andliga ämbetena förlorade makten, i det han tvingade påfven
Paschalis II till en uppgörelse (den 4 febr. 1111). Enligt densamma afstod konungen
från investituren, men återtog från de tyska kyrkorna alla de besittningar och
höghetsrättigheter, som de hade erhållit sedan Karl den Stores tid. Då biskoparne
vägrade att godtaga denna uppgörelse, och påfven icke kunde tvinga dem därtill,
återfordrade konungen investituren, fängslade den motspänstige påfven och nödgade
honom till en ny uppgörelse (april 1111), enligt hvilken han erkände kejsarens rätt
till investitur och tillika förband sig att icke uttala bannlysningen öfver honom. Men
när kejsaren några år senare i en strid med upproriska furstar hade lidit ett svårt
Världshistoria II. 22
Bildtext: Kejsar Henrik IV inför markgrefvinnan Mathilda af
Miniatyr ur en codex från Canossa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
