Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
166
G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Gud liknade snarare den gamle Jehovah. Hans öfvertygelse var innerlig och brinnande, men icke blott af trosvärme, uton ock af eröfrarens och tyrannens glöd.
Här må äfven erinras om det nationella drag, som präglade dessa påfvarnes strider med kejsarne. Gregorius prisades af sina beundrare som förkämpen för italienarne eller romarne, som man sade, Romuli folk gentemot »de ultramontana (på andra sidan bergen [Alperna] boende) barbarerna». Erinringen om det gamla Rom gaf italienarne ett slags ersättning för bristen på ett enhetligt statsväsen, liksom tyskarne i långa tider funno en ersättning för saknaden af en nationell stat i minnet af medeltidens konungar och kejsare. Detta drag framträdde under alla århundraden, och vid tiden för Gregorius VII:s segrar genombröt denna stämning under högt jubel det skal af kyrklighet, som omslöt stridsfrågorna. Biskop Alphanus af Salerno riktade till Hildebrand följande strofer, som tydligare än alla utläggningar visa, huru nära den nationella italienska rörelsen var förenad med kurians anlopp mot den bestående rättsordningen:
Grip den förste apostelns svärd,
Petri flammande svärd, i hand.
Bryt barbarernas öfvermakt,
Och det ok, som de burit förr,
Låt dem bära för evig tid.
Se, hur stor är ej bannets makt!
Hvad i strömmar af krigarblod
En gång Marii hjältemod,
Caesars väldiga kraft ha nått,
Verkar Du med ett enda ord.
Rom, som åter sin hjässa höjt,
Bringar Dig blott ett skyldigt tack.
Välförtjentare krans gafs ej
För en seger af Scipio
Eller annan quiritisk bragd.
Gregorius liknar utan tvifvel långt mera en ledare för ett politiskt parti än en
präst och förkämpe för religiösa syften. Trots all olikhet i ställning och framför
allt i personlig uppfattning af religion och kyrka måste man dock återigen tänka på
Napoleon I, den italienska rasens största härskargestalt. Likheten motsäges icke
däraf, att Gregorius stred för kyrkan, Napoleon för ett politiskt världsrike, åtminstone
icke i den mening, som’ ligger närmast. Ty det kyrkliga ideal, som föresväfvade
Gregorius var en politisk bildning, ett världsrike, som endast lånat namnet och
formen af kyrkan. Och liksom Napoleon med alla fältherrens och regentens gåfvor
dock saknade den viktigaste af dessa, den att hålla måtta och icke öfverskrida
gränsen för det uppnåeliga, så brast Gregorius VII äfven i det stycket. Snarare
höll han måtta i dogmatiska frågor, ty de intresserade honom mindre, men han
fordrade politisk makt utan någon inskränkning, och det vållade hans fall. De
krafter, som han kallade till lif för att störta kejsardömet, vände sig mot honom och
hans efterträdare.
Sådan var den man, som reste sig för att rubba den ända hittills härskande
rättsordningen. Henrik IV:s regering och personlighet bedömas likaledes mycket olika,
men vi hafva på långt när icke så rika vittnesbörd om hans karaktär som i fråga
om Gregorius VII. Framför allt fattas oss dessa bref, som utgöra grundvalen för
karakteristiken af Gregorius. Men hufvudpunkterna framträda tydligt, blott man
afstår från sådana frågor, på hvilka endast osäkra svar kunna gifvas. Man måste
utgå från det förhållandet, att äfven de tidigare konungarne hade nästan oafbrutet
att kämpa med upproriska stormän, till och med de mest betydande, såsom Otto I,
Konrad II och Henrik III, och att alltså furstarnes uppror mot Henrik IV icke utgöra
något ytterligare bevis på oförmåga eller orättvisa i hans styrelse. Vidare bör man
besinna, att Roms inflytande öfver den tyska kyrkan och dess biskopar var ojäm-
förligt större 1050 än 950, och att det kyrkliga reformpartiets mot investiturrätten
och därmed mot konungamakten riktade åskådningar hade vunnit stor utbredning i
Tyskland redan under Henrik III, framför allt bland de inflytelserika munkarne af
den cluniacensiska riktningen. Vidare är att märka, att de världsliga stormännen
intogo en ojämförligt själfständigare ställning i förhållande till konungen än vid tiden
950-960, och att de eftersträfvade samma själfständighet, som stormännen i Frank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
