Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PAFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hans förbrytelser voro allmänt kända, trotsade påfven på det privilegiet, att en påfve
icke kunde ställas till ansvar, och hotade synodens medlemmar med bannlysning.
Men synoden lät icke skrämma sig, och då Johannes trots upprepade kallelser icke
infann sig, dömde den honom vid tredje sammankomsten till afsättning och valde i
hans ställe Leo VIII. Allt detta företogs med kejsarens bifall. Liksom en gång Karl
den Store i december 800 på en synod i Rom pröfvade de anklagelser, som fram-
ställts mot Leo III, så ledde Otto nu den synod, som satt till doms öfver påfven.
Ihför Karl hade påfven friat sig från anklagelserna genom ed, under Ottos presidium
befanns påfven skyldig och afsattes. Ottos myndighet framstår vid detta tillfälle tydligt
som en förnyelse af det karolingiska imperiet. Men den hvilade på en annan grund-
val genom förskjutningen åt öster. Den på Ottos önskan och genom hans ingripande
valde påfven undanträngdes af Johannes XII, så snart Otto lemnat Rom. Men Otto
förde honom snart tillbaka och tvingade motpåfven Benedikt V, som romarne valt i
stället för den plötsligt aflidne Johannes XII, att erkänna sig som »inkräktare», hvar-
efter han fördes som fånge till Tyskland.
Otto stod nu på en höjd af makt och i en glans af berömmelse, att alla andra
furstar trädde i skuggan. Hvarhelst han uppträdde i Italien, kommo städer, biskopar
och kloster honom till mötes för att begära bekräftelse på gamla rättigheter eller
erhålla nya förmåner. Hans myndighet var grunden för rättsordningen, äfven när
det gällde Roms biskop, hvars ställning han ånyo bekräftade genom det stora privi-
legiet af år 962. Otto framstod som påfvens herre. Om också påfvedömet sedan
tiotal af år råkat i förvildning och blifvit en lekboll mellan adelssläkterna, så hade
dock kyrkan icke förgätit sin herre, och det var icke utan, att vissa händelser
antydde den påfliga kurians växande inflytande. Otto hade själf i angelägenheter, som
rörde den tyska kyrkan, hänvändt sig till påfven Agapetus II (946-955) och äfven
Johannes XII. Äfven i den viktiga striden om besättandet af ärkebiskopsstolen i
Reims hade påfven tillkallats och hade afdömt så, som Otto och hans parti i Reims
önskade. Men Otto kände också förbannelsen och trycket af denna utvidgning af
hans uppgifter och befogenhet. Förhållandena i Italien hafva så starkt tagit honom
och hans efterträdare i anspråk, att Tysklands angelägenheter öfver höfvan tillbaka-
sattes. I augusti 961 hade Otto tågat till Italien, och i januari 965 återvände han
till Tyskland. Men han stannade hemma blott l1^ år, ty i augusti 966 drog han
åter till Italien för att först i augusti 972 återvända till Tyskland, där han dog i maj
973. Vid 23 års ålder vann han kronan, som han sedan bar i 36 år under stor
berömmelse. Men det tyska konungadömet var ingalunda så befäst genom denna
regering, som man bort vänta. Han gjorde faktiskt hertigarne beroende af konungen,
men han utnyttjade icke sin makt till att skapa en varaktig ordning. Man påstår
visserligen, att Otto genom en rikare utrustning af biskopsdömena och klostren med
besittningar och privilegier utöfver immuniteten, domsrätt, mynträtt och handels-
privilegiet och skydd mot intrång af fogdarne, velat i kyrkan skapa ett starkare stöd
för konungen gentemot stormännen, men jag kan icke finna, att Otto gått systema-
tiskt till väga, om han haft en dylik plan. Men antaget att uppfattningen är riktig,
blir Ottos kyrkopotitik så mycket obegripligare. Han försvagade nämligen konungens
inflytande öfver den tyska kyrkan i längden, i det han ökade påfvarnes makt öfver
densamma. Man har funnit en särdeles klok beräkning däruti, att han använde sin
makt öfver påfven till att göra Tysklands mäktiga kyrkofurstar underdåniga den
världsliga makten. Detta har Otto visserligen gjort, och han hade så mycket större
anledning därtill, som han genom sin långa ivistelse i Italien förlorade inflytandet
öfver de tyska furstarne. Var det verkligen Ottos plan att höja den tyska kyrkans
makt och att behärska denna genom sitt välde öfver påfven, så har han icke besinnat,
att hvarken han själf eller - ännu mindre - hans efterträdare skulle i längden
kunna behålla det välde öfver Rom, som tillföll honom genom katastrofen i Kyrko-
staten (962-965). Verkliga förhållandet är, att kejsarens makt i Rom upphörde, så
snart han leninade Italien. Påfvens en gång vunna inflytande öfver den tyska
kyrkan fasthölls äfven af de påfvar, som blefvo valda utan kejsarens åtgörande eller
rent af mot hans vilja. Hur häftigt än italienarne inbördes bekämpade hvarandra, och
hur gärna hvarje parti gentemot sina fiender sökte vinna de tyska konungarnes hjälp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
