Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197. 151
kommunala enheten i den germanska rättsstaten. Men de befästa platser, som konung
Henrik anlade, voro ändock icke blott tillflyktsorter, utan stadsliknande samhällen,
hvilkas tillvaro längre fram befordrade och föranledde stadsförvaltningens utbrytning
ur landsbygdsförvaltningen. Af agrarii militis, d. v. s. bondeuppbådet, lät konungen
utvälja hvar nionde man, som måste bosätta sig inom den befästade orten och upp-
föra bostäder för sig och åtta kamrater. Han mottog en tredjedel af skörden
och skulle magasinera detta förråd, så vidt det icke vardt förbrukadt. De offent-
liga sammankomsterna, såväl de egentliga tingen eller folkdomstolarne som de
biskopliga mötena för utöfvande af jura jnrisdictionis, äfvensom alla fester med till-
hörande dryckeslag (convivia) skulle ega rum på den nya orten. Dessa bestämmelser
skulle tjena till att vänja folket vid platsen, och man förstår, att dylika tillfällen
äfven nyttjades för att inöfva det till den befästade platsen hörande manskapet i
dess förs vars tjenst. Agrarii milites kallades det manskap, som Henrik ålade dylik
tjenstgöring, men det är icke troligt, att trots den trängande nöden de fria bönderna
läto draga sig till en så bunden tjenst. I Sachsen var antalet af underlydande, som
genom dagsverken och afgifter voro beroende af egendomsegarnes godtycke, syn-
nerligen stort, och det är därför antagligt, att konung Henrik tillämpade dessa be-
stämmelser endast på halffria eller ofria underlydande på hans egna gods och kro-
nans och måhända äfven rikskyrkans gods. Samma eller liknande kraf ställdes på
klostren enligt beslut af konungen i förening med hertigdömets stormän. De voro
skyldiga att omgifva sig med murar af en bestämd höjd och »gräfva en vallgraf tolf
fot från muren». För försvaret skulle vidare sörjas genom uppbåd af de under-
lydande. Sannolikt har en motsvarande befallning utgått till kyrkor och jordegare,
ehuru den icke blifvit bevarad till vår tid. Huruvida förordningen angående hvar
nionde man hade afseende på det nioåriga vapenstilleståndet, och huruvida alltså
hvar och en af de nio vapenkamraterna blott ett år skulle tillhöra besättningen, låter
sig numera knappast afgöra med någon säkerhet. Man skulle kunna förmoda det,
eftersom man sedan aldrig mera hör talas om denna inrättning. Efter Henriks seger
öfver ungrarne i mars 933, hvarom vi tyvärr endast hafva osäkra underrättelser,
hafva dessa militäriska åtgärder icke vidare vidmakthållits. Vi höra åtminstone
ingenting därom. För öfrigt måste det allmänna uppbådet ofta anlitas i denna strid
liksom i de hårda striderna mot de kringboende slaverna, och härigenom har bön-
dernas härbannsskyldighet hållits vid makt. Såsom förut i fråga om försvaret af
borgarne så inkallades endast underlydande till ryttartjenst och förberedande öfningar,
m. a. o. ministerialer och sådana grupper af ofria, som denna tid utbildade sig att
blifva ministerialer i rättslig mening, d. v. s. ofria till häst. Utbildningen af mini-
sterialståndet befrämjades starkt af konungarnes behof att i dessa svåra tider hafva
en skara skolade krigare, som voro pålitligare och mindre anspråksfulla än de vanliga
vasallerna.
Konung Henrik har äfven med framgång kämpat vid rikets västra gräns. Det bör
särskildt framhållas, att han till sitt rike drog hertigen af Lothringen, som vacklade
mellan Frankrike och Tyskland. Han underhöll lifliga förbindelser med Frankrike
och Burgund. När han kände döden nalkas, förordade han valet af Otto, äldste
sonen i hans andra äktenskap. Efter faderns död lär den yngre sonen Henrik hafva
protesterat däremot, men ingen tanke fanns på Merovingernäs och Karolingernas
olyckliga sed att vid faderns död dela riket mellan flere söner. Föreställningen om
riksdelarnes samhörighet och den större betydelse, som folkets valrätt vid tronskiften
erhållit alltsedan Arnulfs val - den hade under Merovingerna och Karolingerna aldrig
varit fullt förgäten, om också starkt tillbakaträngd - verkade tillsammans därhän,
att någon tanke på delning af det tyska konungadömet aldrig mera uppstod. Men
också erkändes ingen arfsrätt. Efter Henrik I:s död (den 2 juli 936) valde saksarnes
och frankernas stormän i Fritzlar Otto till sin konung. Några veckor senar sam-
lades de andliga och världsliga stormännen från rikets alla delar i Aachen. De förnyade
valet, som bekräftades genom Ottos högtidliga kröning och smörjelse. Otto tillbakavisade
ej den kyrkliga invigningen, och med tanke på hans öfverlägsna personlighet förstår
man, att han grundade sitt beslut på sakliga skäl. Förmodligen sökte han ett stöd
för sin auktoritet i kröningsaktens högtidlighet och ståt. Han grundade icke sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
