Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
återupplifva stamhertigdömets idé, som undanskjutits under det frankiska rikets
utvidgning i det 8:de århundradet, och sålunda upplösa riket i mer eller mindre själf-
ständiga delriken. Härvid samverkade traditionerna från det förflutna, som särskildt
gjorde sig gällande i Bayern, den kungliga myndighetens sönderdelning genom läns-
väsendet och slutligen de af olika fiender hotade stammarnes behof af anförare, som
icke voro upptagna af mera aflägset liggande uppgifter. I Sachsen och Bayern erhöll
det nya stamhertigdömet full utbildning och allmänt erkännande, kanske emedan
här striden mot ungrarne gjorde en enhetlig sammanslutning af stridskrafterna till
en trängande nödvändighet. I Lothringen, Franken och Schwaben kämpade där-
emot olika stormän om denna ställning, och detta gjorde det lättare för konung
Konrad I (911-918) att tillvarataga konungens rättigheter. Visserligen hade han blott
ringa inflytande i stora delar af landen på högra Rhenstranden, men tanken på
ett tyskt konungadöme såsom en sedan två generationer bestående hufvuddel af den
karolingiska monarkien kom genom hans val till ett nytt förverkligande. Och hans
bemödanden att gifva kronan ökad styrka voro icke förgäfves, äfven om konung
Konrad själf hade endast få stunder af lugn och tillfredsställelse. När sedan vid
hans död franker och saksare enade sig om valet af hertig Henrik af Sachsen till
efterträdare, då var redan grunden för en kunglig myndighet öfver den tyska delen
af den karolingiska monarkien långt fastare än förut vid Arnulfs och Ludvig
Barnets död.
Konung Henrik I (918-936) hade kämpat med sin företrädare om sitt hertig-
dömes rättigheter och anspråk. Också kände han sig som konung först och främst
som saksarnes furste. Hans strider och fördrag med ungrare och slaver afsågo
äfven i främsta rummet Sachsens utvidgning och trygghet. Men Henrik har genom
sin fasta ställning i Sachsen kunnat göra konungens rätt och inflytande gällande
äfven i Franken, Schwaben och Bayern och har därvid försiktigt undvikit att
låta kyrkofurstarne få samma inflytande, som de haft under Ludvig Barnet och
Konrad. Deras betydelse sjönk märkbart, och Henrik afböjde ärkebiskopens af
Mainz erbjudande att efter valet kröna och smörja honom. Han vore icke värd en
dylik utmärkelse, lär han hafva yttrat, han vore nöjd med att vara vald och att
bära konungatiteln. Det var säkert blott ett svepskäl, och man tager icke miste, om
man antager, att han icke ville medgifva prästerskapet och särskildt ärkebiskopen
af Mainz något vidare anspråk på hans tacksamhet. Kejsarkröningens historia
visade ju tydligt nog, huru dylika ceremonier kunde misstydas och utnyttjas.
En munk i klostret Corvey, som en mansålder senare skref denna tids historia,
såg i Henriks konungadöme en saksisk seger öfver frankerna. Snarare är de båda
stammarnes förening till det nya tyska konungadömets fasta kärna att betrakta som
en sammanslutning till en stat af de öster om Rhen belägna delarne af det frankiska
riket och de till språk, rätt och sed besläktade gränslanden väster om Rhen,
Elsass och Lothringen jämte de stora kyrkoprovinserna Köln och Trier. I denna
stat sammansmälte dessa stammar och de germaniserade slaverna i de östra gräns-
landen till det stora tyska folket, hvars bragder och motgångar utgöra den viktigaste
faktorn i en betydande del af de följande århundradenas historia. Med konung
Henriks regering var den form gifven, hvari det utbildade sig och förberedde sig till
att återupplifva det imperium, som gått under tillika med den karolingiska monar-
kien. Konung Henrik hade svåra dagar, men han fördrog äfven förödmjukelser med
manligt sinne.
Några år efter sitt val till konung såg han sig ur stånd att skydda till och med
endast Sachsen mot ungrarnes plundringståg. År 924 slöt han ett vapenstillestånd med
dem på nio år och köpte detta fredslugn med en årlig tribut. Rikets öfriga delar
voro så mycket mera prisgifna åt barbarerna. Fördraget skulle synas skymfligt, om
icke konung Henrik hade användt det sålunda vunna lugnet till att höja rikets värii-
kraft. Det skedde att börja med genom utbildning af fältmässigt öfvadt och bättre
beväpnadt rytteri och vidare genom anläggande af befästade platser, som skulle tjena
den kringboende landtbefolkningen som tillflykt vid plötsliga anfall af fienderna, som
icke gärna länge uppehöllo sig med belägringar Henrik har icl^e grundat några
städer med egen jurisdiktion. Hundaret fortfor ännu ett århundrade att vara den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
