Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Byzantinska väldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYZANTINSKA VÄLDET.
133
var tillfredsställande enligt byzantinsk uppfattning, förklarade kejsaren krig. Det var
numera Justianianus II (685:-695). Han hade tillbakaslagit bulgarer och slaver och
var viss om segern. Men araberna, som blifvit herrar öfver det inre motståndet,
mötte honom med framgång. Afgörandet drog ut på längden, och Mindre Asien och
Armenien ledo outsägligt, Detta framkallade djup förstämning inom hären. De
missnöjdes anförare, fältherren Leontius, dref kejsaren i landflykt, men dukade själf
under för ett uppror efter endast ett par år. En af de sammansvurne antog purpurn
såsom Tiberius III (698-705). Det var en duglig krigare, som framgångsrikt käm-
pade mot araberna, men han gick under, då hans ställning saknade hvarje rättslig
grund. Den fördrifne Justinianus vände med främmande hjälp tillbaka till sina
fäders palats (705-711) och lät en grym straffdom gå ut öfver anhängarn e till de
bägge uppkomlingarne. Han förberedde därmed blott sitt eget fall, ty ett uppror
utbröt, som kostade honom och hans son lifvet. Därmed utslocknade Heraclii ätt.
Nu följde hemska tider. Uppror och borgerliga krig blefvo ett slags samhälls-
sjukdom, hvaraf alla lager af befolkningen voro angripna, medan fiender afvaktade
tillfälle att öfverskrida gränserna. Det var en lycka, att med Leo III Isauriern (717
-741) ändtligen en
kraftfull man korn på
tronen ocho länge be-
höll den. Åter visade
sig araberna utanför
Konstantinopel, åter
begynte förbittrade
strider, åter försvara-
de sig byzantinerna så
hårdnackadt, att be-
lägrarne efter fruktans-
värda förluster måste
aftåga den 15 augusti
718. Det var det svå-
raste nederlag, som
islam hittills lidit mot
yttre fiender. Det
räddade icke blott
Konstantinopel utan
äfven den grekiska
Kejsar Heraclii porträttmedalj.
(Baksidan.)
Originalet i Königl. Munzkabinett i Berlin.
kulturen, kanske hela
Västerlandet och be-
fäste tillika den isau-
riska dynastien. Vis-
serligen ryckte sara-
cenerna upp sig, men
vid Akromon i Phry-
gien blefvo de 740 för
andra gången så
grundligt slagna, att
de först under Abba-
sidernas svarta fana
förmådde hemta nya
krafter. Dock var
muhammedanismen
ödesdiger för riket, ty
samme kejsare, som
besegrade den på slag-
fältet, lät påverka sig
af densamma i kyrk-
liga ting och framkallade den olycksaliga bildstriden. Den mångfaldiga beröringen
med muhammedanerna bibragte Leo deras bildfientliga tänkesätt, som han sökte
påtruga riket och kyrkan. Han yrkade därför på afskaffande af helgonbilder och
förkastande af helgonens förböner. I detta csesareopapistiska uppträdande närmade
han sig islam, i det han jämställde kejsarens befogenheter med kalifens. Men
härmed kränkte han den orientaliska kyrkans åskådningar, som åt koncilierna förbehöllo
rätten att framställa sådana nyheter, och ännu mera det västerländska påfvedömet.
Hur mycket än Leo höjde rikets militära och ekonomiska styrka och med sitt skarpa
svärd försvarade det mot yttre fiender, lika djupt skakade han det i dess inre, ty
han medverkade till skilsmässan från Rom och söndrade den redan förut i teologiskt
afseende mycket delade befolkningen än ytterligare i bilddyrkare och bildstormare.
Under ett helt århundrade har den lidelsefulla motsättningen mellan dessa båda
partier uppfyllt den byzantiska historien. Till en början tycktes kejsarens kyrkliga
reformpolitik skola segra, och så fortfor äfven under den efterföljande kejsaren
Konstantin V Kopronymos (»den Smutsnamnige») (741-775). Visserligen öfverfölls
han förrädiskt af en svåger, men han besegrade honom 743 och besteg utan invänd-
ning sin faders tron. Därpå sammankallade han ett koncilium i Hierion vid Kon-
stantinopel, hvars medlemmar fattade de strängaste beslut mot bilddyrkan, ja mot
kyrkliga bilder och framställningar öfver hufvud. Verkställandet af de nya be-
stämmelserna nödvändiggjorde våldsamma åtgär.der, ty motståndet var envist,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
