Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKEHNAS RIKE.
det och underordnade sig biskopen i det stift, där de hade sitt kloster. Såsom en
vidt utgrenad, men enhetlig grupp kunde de blifva en makt i händerna på kyrkans
öfverhufvud.
Silverius bar kräklan från år 535 till 537. Ehuru han kommit sig upp genom
goternas medverkan, öfvergick han till Belisarius. Men därigenom indrogs han i de
byzantinska trosstriderna, ty Theodora önskade monofysiternas erkännande. Då
han sträfvade emot och visade böjelse att öfvergå till goterna, störtade hon honom
och lät uppsätta Vigilius (537-555), som var en af hennes skyddslingar. Det
byzantinska hofvet betraktade sig som Roms och påfvens härskare. Krigets, stormar
fortforo. Rom ödelades, och Petri efterträdare var vanmäktig i eget område och
dessutom bunden vid kejsarinnan genom tidigare löften. I en hemlig skrifvelse
utdömde han Kristi dubbla natur, men då Justinianus önskade en stadfästelse å bann-
lysningen öfver monofysiterna, vågade han ej vägra. Nu blef påfven indragen i
striden om ediktet »angående de tre kapitlen». Efter att i början hafva varit tvek-
sam afgaf han den förklaringen, att kejsaren saknade befogenhet att afgöra dog-
matiska frågor, och att endast den heliga skrift och de allmänna koncilierna borde
vara normerande i sådana saker. Förbittrad kallade Justinianus honom till Bosporen.
Han kom och förhöll sig tvetydig som alltid. Han kastades i fängelse, tills han
blef mjuk och lofvade godtaga ediktet »angående de tre kapitlen». Men en storm af
ovilja höjde sig från de rättrogne. Påfven vacklade och bevekte kejsaren att sätta
alla bestämmelser angående de tre kapitlen ur kraft och sammankalla ett nytt kon-
cilium. Men innan det sammanträdde, blef han fullständigt oense med kejsaren och
flydde till den heliga Eufemias kyrka i Chalkedon, alltså till platsen för det rykt-
bara konciliet. Här blef han inspärrad och misshandlad. Då lät han alla hänsyn
fara och förklarade sig mot kejsaren. Denne lät det visserligen ej gå till ytterligheter
men sammankallade 553 af egen myndighet mot påfvens vilja det femte ekumeniska
konciliet i Konstantinopel. Konciliet anslöt sig till kejsarens uppfattning och pri-
sade honom för hans nitälskan om kyrkans enhet. Förgäfves sökte Vigilius sätta sig
däremot. Småningom gaf han dock efter och biträdde konciliets^beslut. Därigenom
återvann han kejsarens bevågenhet och fick efter 9-årig frånvaro anträda hemfär-
den. Innan han nådde Rom, afled han på Sicilien. Under Vigilius har den
romerska kyrkans anseende lidit svårt afbräck. Kejsaren hade trädt i påfvens ställe
och med våld tvingat honom till underkastelse. Sedan 550 stodo också kejsarens
regeringsår främst på de påfliga urkunderna. Och dock inneslöt nederlaget fröet
till en ny upphöjelse. Det var Vigilius, som 550 banade väg för förbindelserna
med frankernas konung.
Justinianus behöll hvad han fått. I kraft af en pragmatisk sanktion utnämnde
han för Italien biskopar och ärkebiskopar såsom kontrollerande myndigheter, som
skulle tillsätta och öfvervaka de lägre ämbetsmännen. Ju mera han dref kyrkopolitik,
dess viktigare blef det att behärska kyrkans öfverhufvud, nu då Västerlandet all-
mänt vidhöll de chalkedoniska besluten. Sålunda genomdref han valet af den
foglige Pelagius I (555-560), som egnade sig åt uppgiften att med godo eller ondo i
Västerlandet genomdrifva erkännandet af det femte konciliets beslut. En del af
kyrkan löste sig från Rom. Man bannlyste hvarandra om hvartannat. Milano reste
sig som hufvud för oppositionen. Påfven kunde ingenting uträtta, utan erkände
rent ut sitt beroende af kejsaren, men upprätthöll likafullt de anknutna förbindel-
serna med frankerna. Eljest sökte han ekonomiskt åter upprätta det djupt sjunkna
Rom och Italien och skydda de andlige mot lekmännen. Påfvedömets anseende
hade sjunkit så, att vi veta endast föga om hans efterträdare Johannes III (560-573)
oaktadt dennes längre styrelse. Rom deltog icke i österlandets kyrkliga Strider,
och Italien öfversvämmades af de hedniska langobarderna. Efter Johannes’ död
stod den romerska stolen ledig nära ett år, och under Benedikt I (574-578) var
ställningen oförändrad. Först med Pelagius II (578-590) begynte den hotande till-
bakagången att afstanna. Den nye påfven var en i Rom född got, som blifvit upp-
höjd genom val af präster och menighet, och då han saknade politiskt stöd, var
han i hufvudsak hänvisad till sig själf. Det kyrkliga hat, som uppkommit genom
rekapitelsstriden, ledde därhän, att Aquileja för langobardernas skull måste förlägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
