Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
att deltaga i ett koncilium. Denne - f. n. Hormisda (514-523) - förklarade sig
beredd att själf komma, om man hölle fast vid att Kristus blott utgjorde en person.
Men planen strandade, och snart var förhållandet till hofvet i Konstantinopel lika spändt
som någonsin. Förhållandena ändrades, då Justinus I, en thracisk bondson, besteg
tronen. Han visade sig beredd till fred och sammankallade en synod för kyrkornas
förening. Legaterna afgingo och genomdrefvo Hormisdas sats. Glädjen var stor,
och kejsaren meddelade påfven, att han hade befallt, att man öfverallt skulle an-
sluta sig till den kyrkliga föreningen. Visserligen sträfvade man i början emot på
många sätt, men under trycket af påfve- och kejsardöme utplånades schismer och
afvikande tankeriktningar. Rom hade vunnit en afgörande seger och därtill en
sådan, som medförde en fullständig förändring i de politiska förhållandena till kejsare
och konung. Påfve och kejsare hade funnit hvarandra såsom hufvudmän för rätt-
trogenheten, medan den förre söndrade sig från Italiens arianske behärskare. Men
goten lefde i en annan åskådning. Han såg i prästen en undersåte och tvang
honom - f. n. Johannes I (523-526) - att resa till Konstantinopel i hans,
konungens, ärende. Då han återvände med oförrättadt ärende, väntade honom
fängelset, som behöll honom till hans död. Utan betänkande utnämnde Theoderich
en ny påfve, nämligen Felix IV (526-530) och detta i kraft af egen myndighet.
Denne höll sig fjärran från det byzantinska hofvet och bestämde Bonifacius, en man
af germansk härstamning, till sin efterträdare. Mot honom uppträdde en represen-
tant för det byzantinska partiet, som dock plötsligt afled, så att Bonifacius II (530-
532) stannade som segrare, om också blott för en kort tid. På hans tid aflät senaten
’ en förordning angående påfveval - det sista dekretet af den en gång världs-
härskande församlingen. Det gamla Rom hade fått vika för det kristna, och dess
representant, påfven, hade blifvit stadens herre. Åter inträdde förvirrade förhållan-
den vid besättandet af den apostoliska tronen, som slutligen bestegs af Johannes II
(532-535). Hans styrelse var af betydelse, emedan det gotiska riket vid denna tid
begynte sönderfalla, och Justinianus uppgjorde eröfringsplaner. Kejsaren ställde sig
underdånig under påfven och drog honom öfver på sin sida. Ännu kort före sin
död erhöll denne från Konstantinopel den försäkran, att Gamla Rom var »pontiflkatets
spira, lagarnes fädernesland och hierarkiens källa».
Petri efterföljare styrde i denna riktning. Dock sände konung Theodahad påfven
Agapetus I (535-536) till kejsaren att höja en gensaga mot Belisarii fälttåg.
Justinianus vidhöll sin politik, som i hufvudsak öfverensstämde med påfvens, hvar-
för han gaf denne fria händer i kyrkliga frågor. Redan låg ett memorial »till
fädernas helige fader» rörande monofysiternas fördrifvande utarbetadt, då Agapetus
dog i Konstantinopel. Hans framgångar verkade därhän, att patriarken förklarade,
att han ej ville hafva gemenskap med andra än dem, med hvilka den apostoliska
stolen hade gemenskap. I själfva den romersk-kristna litteraturen skedde ett fram-
åtgående. Tillsammans med Cassiodorus försökte Agapetus upprätta en kyrkoveten-
skaplig skola vid Tibern. När detta försök misslyckades, författade Cassiodorus till
påfvens tjenst en Historia tripertita och lät öfversätta en rad kyrkliga verk från
grekiska till latin. Jämte honom verkade hans lärde vän, abboten Dionysius med
tillnamnet Exiguus, som inlade stor förtjenst genom sin samling af kyrkliga stadgar.
Han har äfven infört vår nuvarande tideräkning, hvarvid han dock räknade miste
på flere år. Vid denna tid utbredde sig en rörelse, som skulle blifva af största
betydelse för påfvedömet och kyrkan: munkväsendet. Det framväxte ur en af
kristendomens etiska sidor, världsförnekelsen, som alltsedan Tertullianus utgjort en
af dess hufvudströmningar. Världsförnekelsen blef verklighet i Österlandet, framför
allt i Egypten, i det att de, som afsade sig världen, afsöndrade sig och redan i
det 3:dje århundradet bildade föreningar. Origenes måste anses som dess mest fram-
trädande representant, men han sökte ännu fasthålla gemensamheten med kyrkan.
Flertalet bodde i städer och byar, men många irrade omkring utan rast eller ro
eller dolde sig i ensamheten. Sägnen nämner den helige Antonius såsom en före-
bild af det sistnämnda slaget. Tillika uppstodo kloster. Påverkadt af en mot-
svarande företeelse inom den egyptiska Serapis-kulten, åstadkom munkväsendet en
oerhörd rörelse. Det utbredde sig hastigt öfver hela den österländska världen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
