Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANERNAS KULTUR.
105
verade och i fördjupningarne infällda ornament, hvarjämte äfven andra metoder voro
i bruk. Mantelspännen och remtyg erbjuda de bästa exemplen på germansk orna-
mentik, d. v. s. flätverksmotivet. Man möter en i sin art starkt framträdande skön-
hetsdrift jämte en utvecklad teknik, olika smakriktning hos olika folk och romerskt
inflytande i olika grad. Starkast är det senare bland vandalerna, hvaremot det
icke alls eller nästan icke framträder bland franker, angelsaksare, tyskar och skan-
dinaver.
Man hade vapen af järn och husgeråd för alla lefvernets behof. Vapnen tjenade
till anfall eller försvar och voro väsentligen desamma som på Taciti tid. Det
gammalfrankiska vapnet, lansen konungens utmärkelsetecken, undanträngdes af svär-
det, liksom öfver hufvudV-taget vapen för handgemänget undanträngde vapen, som
voro afsedda att verka
betecknade ovärdighet
att bära vapen. Sköl-
den fick stor betydelse
genom handgemänget.
Genom det skydd, den
gaf bäraren, blef den
liksom hans sinnebild.
Dess öfverlemnande
inledde krigarbanan,
dess förlust betrakta-
des som den största
vanära. Den nyvalde
konungen upphöjdes
på skölden hos några
folk. Formen var rund
eller oval, längre fram
blef den mera spetsig
undertill. Skölden
gjordes af trä och öf-
verdrogs med läder,
och i midten höjde sig
en järnbuckla, som
hade olika utseende
hos olika folk. Hjäl-
mar voro utmärkelse-
Bröstpansar, som uppgifves hafva till-
hört Theoderich.
Originalet i Nationalmuseet i Ravenna.
på större af stånd. Van-
dalerna gingo sina
motståndare på lifvet
med blotta svärdet.
Bilan förekom bland
alla tyska folk.
Frankernas francisca
gällde som den egent-
liga kastyxan. Där-
jämte fanns bredyxan,
hillebarden, som mera
användes som hugg-
vapen. Ur knifven ut-
vecklade sig kortsvär-
det, scramasax, hvaraf
funnos två slag, ett
kortare och ett nå-
got längre. Det van-
liga svärdet var bredt
och tjenade som hugg-
vapen. Handtag och
beslag voro stundom
af ädel metall, utsirade
och besatta med ädel-
stenar. Slidan var
merendels af trä, öfver-
draget med läder. Att
upplösa stärdsbältet
tecken för stormän-
nen eller åtmiiijstone
för de mera förmög-
na, hos de nordiska
folken för konungen. Vanligen buro konungarne en hatt som tecken på sin värdig-
het, och denna var ofta rikt utsirad. Pansarbrynjor voro ännu mycket sällsynta,
men började komma i mera allmänt bruk i det 7:de århundradet. Den enklaste och
äldsta pansarskjortan var af läder, hvartill kom den mera smidiga af järntråd. På
den karolingiska tiden var smideskonsten så utvecklad, att pansarskjortor utgjorde
en utförselsyara. Theoderich den Store lät uppföra kungliga verkstäder för. vapentill-
verkning.
Då hären var samlad, röjde sig dess rörelser för ögat genom de i spetsen burna
fanorna, för örat genom härskrin och stötar i horn, trumpeter och basuner. Baneret
fladdrade högt på spjutskaftet. Det var i äldre tider ofta en djurbild eller åtminstone
en duk, på hvilken en sådan var framställd. Dessutom funnos ormfanor, genom
hvilkas öppna gap vinden blåste och satte den ihåliga kroppen i en slingrande
rörelse. Vidare buros fälttecken, utstyrda med fjädrar eller vingar. En erkänd
hjälte brukade föra hufvudbaneret i främsta stridslinien.
Det yttre af de germanska krigshärarne företedde många olikheter. Medan öst-
goternas och vandalernas glänste af metall, beskrifver Agathias den frankisk-aleman-
Världshistoria U.
U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
