Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANERNAS KULTUR.
95
Rekonstruktion af ett merovingiskt-frankiskt konungapalats (efter Garnier).
till personlig egendom. Därmed förlorade menigheten rätten till den odlade jorden
och snart äfven till den egentliga allmänningen, där konungens och i all synnerhet
kyrkans män erhöllo upplåtelse af jord. Enskilda jordegare kommo sig upp och
undertryckte svagare grannar. Böndernas rikedom på barn föranledde alltjämt nya
delningar. Delegarne i allmänningen måste nöja sig med hvad som återstod, och på
så sätt försvunno skogar och naturlig ängsmark. Härbannsskyldighet och tingsplikt
verkade tryckande, stundom ruinerande. Härtill kommo krigens härjningar, allahanda
tjensteförpliktelser och bötesväsendet. Följden blef, att särskildt i de romanska lan-
den de fria böndernas antal minskades. På somliga ställen rent af försvann denna
klass. Däremot ökades antalet stora godsegare. Rik eller fattig vardt lösen, och den
stora massan blef förtryckt och beroende. De mäktiga godsegarne förlänade en del
af sina länderier åt skattskyldiga brukare och omgåfvo sig med ett talrikt följe. Den
mest betydande jordegaren var kyrkan, framför allt vissa kloster. Alltmer råkade
småfolket, ofta hela byar, i beroende ställning.
En ytterligare upplösning af bondeståndet förorsakades af städerna, som fortlefde
sedan romartiden. Visserligen var deras forna glans försvunnen; gator, vatten-
ledningar, teatrar, tempel och bad lågo i ruiner; dock blef alltid något, än mer, än
mindre af de gamla byggnaderna beståndande. Nya uppstodo, visserligen enkla och
utan utsmyckning, till och med germanska trähus eller borgar och framför allt kyrkor
och kloster. Italien var och förblef ett land af städer. Den offentliga myndigheten
i städerna var nu icke längre rådet, utan grefven, och landsbygden hörde ej mera
till stadens jurisdiktion. Men hvad städerna förlorade i politiskt afseende, behöllo
de på det ekonomiska och kyrkliga området. Där samlades kultur, handel och handt-
verk. Biskopen hade ofta sitt säte inom deras skyddande murar och blef genom sin
myndighet och sin rikedom den viktigaste personen, medan domkyrkan var ojiens
medelpunkt. Genom domsrätten öfver kyrkans underhafvande och genom olika slags
immunitet kunde dylika biskopssäten afskiljas från gemenskapen med grefskapet.
Det offentliga lifvet samlade sig i konungaborgarne, härskarnes bostäder och platserna
för riksförsamlingarne. De voro befästa palats med sidobyggnader och ofta förenade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
