Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Angelsaksarnes stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
De fyra evangelisternas symboler.
Iriska miniatyrer i en evangeliebok tillhörig Stiftskyrkan i S:t Gallen. Från det 8:de eller 9:de århundradet.
Tron begynte åstadkomma en ingående förändring i angelsaksarnes tanke- och
känslolif. Prästerskapet fick inflytande och vikt äfven i världsliga ting utan att lik-
väl erhålla en tryckande öfvervikt. Klerus fortfor att stå under världslig domsrätt.
Canterbury utvecklade sig till en kyrklig hufvudort för hela England och bildade
därigenom en central makt, som kunde gå anfallsvis till väga niot de egentliga här-
darne för den iro-skotska kyrkan. Angelsaksaren Egbert begaf sig år 716 till Hy.
Såsom dess abbot förkunnade han målmedvetet den helige Petri herravälde. Hy
dukade visserligen under för vikingar, men den romerska läran gjorde likafullt sitt
intåg i Skottland. Endast i Wales bibehöll sig den gamla bekännelsen ännu en tid,
emedan kyrka och nationell frihet där voro nära förbundna med hvarandra. Offent-
ligen undertryckta, insmögo sig de keltiska egendomligheterna i den angelsaksiska
katolicismen och yttrade sig i munkväsendet och missionsverksamheten. Längtan
efter munkkåpan och vallfärdandet till Rom blefvo tidtals ett nästan sjukligt mod. Till
och med den krigiske Keadwalla af Wessex greps år 688 af ruelse. Han försakade
världen och vandrade ödmjukt till den helige Petri stad. Han antog dennes namn
och fick sin lägerstad i Petersdömen. Samma folk, som för icke länge sedan måst
taga präster från fastlandet, hängaf sig nu med lidelse åt missionsverksamhet på samma
fastland. Såväl det inre Germaniens folklif som statsväsen och kyrka i frankernas
rike hafva därigenom blifvit påverkade.
Kristi lära grep Englands lekmannavärld på ett rent af våldsamt sätt. Sitt väl-
taligaste uttryck erhöll denna rörelse i Caedmon, som öfverflyttade bibelns berättelser
på vers. Han dog omkr. 680 och banade vägen för en religiös diktning på landets
språk. Många hafva följt honom i spåren, såsom västsaksaren Aldhelm och nort-
humbern Cynewulf, skaparen af Crist, en lofsång till Frälsaren. Äfven eljest bibe-
höll sig folkspråket kraftigt vid sidan af kyrkans latin. Det senare hade sin för-
nämste representant i Beda, öfvergångstidens mest betydande lärde. Han var den
förste german, som behärskade forntidens bevarade vetenskaper, en man med verk-
lighetssinne, arbetskraft och produktionsförmåga. Beda efterlemnade en nästan oöfver-
skådlig mängd af arbeten, hvilka tillsammans utgöra ett slags encyklopedi af den
tidens kunskaper. Han har varit hela medeltidens lärare. Af särskild vikt för känne-
domen om den tidens händelser är hans »Englands kyrkohistoria». »Den vördnads-
värde» (venerabilis) dog år 735. Lusten för skriftställarverksamhet var alldeles otro-
ligt utbredd bland angelsaksarne. En liflig brefväxling egde rum, äfven med stam-
förvanter i främmande land. York blef bildningens medelpunkt, då Egbert af den
gamla konungasläkten blef biskop därstädes år 732. Redan år 735 erhöll han från
Rom värdighet af ärkebiskop, hvarigenom Canterburys anspråk på kyrklig öfverhög-
het tillbakavisades, och England sönderföll i två kyrkoprovins-er. En skola upprät-
tades i York, hvars föreståndare Alkuin blef år 778, densamme som år 781 af Karl den
Store utsågs att vara det frankiska rikets lärare.
De germanska folken i Britannien öfverensstämde numera i religion liksom i
författning och rättssedvänjor. Härigenom förbereddes den politiska enheten, hvilket
var af så mycket större betydelse, som det 8:de århundradet var en splittringens tid,
då icke ens en bretwalda kunde uppstå. Vi ingå icke närmare på dessa förhållan-
den, vi anmärka blott, att Kent led mycket af krig, tronstrider och inre söndring, så
att egentligen blott ärkebiskopsdömet Canterbury utgjorde en ljuspunkt. Än mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
