Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien under langobarderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LÄnGOBKRDeRRÄ
Sagan uttyder langobardernas namn såsom »långskäggen» (Lang-
bärte). Annorlunda forskningen, som härleder det från de långa lan-
sar (jfr »hillebard»), som voro folkets hufvudvapen. De stodo i urgam-
mal, nära förbindelse med Wodan, den förnämste af germanernas gu-
dar. Ännu som Italiens herrar dyrkade de honom i heliga lundar, tills
S:t Mikael sammansmälte med den nordiske gudens gestalt. Till hans
mörka grotta på toppen af Monte Gargano vallfärdade och vallfärda
än i dag stora skaror af troende. Den helige Mikaels bild prydde långö-
bardernas mynt och sannolikt äfven deras riksbaner.
Sagan förlägger langobardernas urhem till »ön» Skandinavien. När landet blef
för trångt, drog en del därifrån. Historien finner dem på vänstra stranden af nedre
Elbe, den trakt där senare namnet Bardengau fått rotfäste. Folkens vandringslust
grep äfven langobarderna i det andra århundradet. Spridda flockar nådde ända
fram till mellersta Donau, och dit vandrade väl äfven hufvudmassan af folket om-
kring år 500, hvarvid den tog vägen genom Böhmen. Konung Audoin förde dem
vidare till Pannonien, där de kommo i krig med gepiderna. Efter hvarjehanda
växlingar slutade detta år 551 med de senares nederlag. Konungens son Alboin
hade utmärkt sig genom vild tapperhet. Hans kärlek till den sköna konungadottern
Rosamunda framkallade ett andra krig, som tack vare avarernas hjälp slutade med
gepidernas fullständiga undergång. Rosamunda var segerpriset, och Alboin hemförde
henne som sin gemål. Det säges, att han på valplatsen nedhuggit hennes fader
och låtit göra en dryckesbägare af hufvudskålen. Snart fingo langobarderna erfara,
att deras bundsförvanter, avarerna, voro långt farligare grannar än de förra fien-
derna. I närheten vinkade det frestande Italien, som suckade under östromersk byrå-
krati och finansförvaltning. Då den kraftige Narses hade blifvit afsatt från sitt ståt-
hållarämbete, var ställningen så gynnsam, att langobarderna år 568 bröto upp mot
Södern med talrika germanstammar, bland dem till och med saksare, i sitt följe.
När de nått det efterlängtade målet, funno de oordning, nöd och hat mot kejsardö-
met, som hvarken hade vilja eller förmåga till ett varaktigt motstånd. Häraf kan
krigets förlopp förklaras. Nog rönte inkräktarne motstånd vid o många stadsmurar,
men då ingen undsättning kom, var allt motstånd förgäfves. Å andra sidan voro
langobarderna ej nog talrika att underlägga sig hela landet, hvarför de forna här-
skarne förmådde hålla sig kvar företrädesvis vid kusterna, med Ravenna, Rom och
Neapel såsom de förnämsta stödjepunkterna för försvaret. I norra Italien höll sig
särskildt det fasta Pavia, den gotiska konungastaden. I ursinne hotade Alboin att
nedgöra hela befolkningen; när han efter en treårig belägring höll sitt intåg,
störtade hans häst i porten. I Theoderichs palats strömmade hela folket den nye
härskaren till mötes och »fattade åter hopp efter ett så stort elände». Segervinnarne
ryckte alltjämt vidare och grundade midt i fiendeland hertigdömena Spoleto och
Benevent. Kort därefter, troligen år 573, dog Alboin i Veronas kungliga palats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
