Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Östgotiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 . . J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
Under lugna förhållanden skulle man hafva funnit sig häri; men nu drog ovädret
upp österifrån. .
I augusti 489 kom det till strid vid den lilla gränsfloden Isonzo. Odovakar
besegrades, och ett fyrårigt krig begynte, som drog ännu flere germanfolk in på
skådeplatsen, särskildt burgunderna. Redan följande år utkämpades en strid vid
Verona, efter hvilken segraren synes hafva fått namnet »af Bern». Såsom »Didrik
af Bern» vandrar Theoderichs hjältegestalt genom saga och dikt. Striden vacklade hit
och dit. Efter åtskilliga framgångar råkade östgoterna i svårt trångmål vid Pavia,
då västgöterna kommo till undsättning. Vid Adda blef Odovakar slagen för tredje
gången. Han kastade sig in i Ravenna, som han med hjältemod försvarade in på
tredje året. Nöden betvingade honom till sist. Den 5 mars 493 kunde Theoderich hålla
sitt intåg. Han inbjöd motståndaren till sitt bord och genomborrade med egen hand
den intet ondt anande gästen. Världen hade ej rum för dem bägge. I folkets’mun
lefde den förbittrade striden ännu länge och fann ett poetiskt uttryck i den s. k.
Rabenschlacht (Ravennaslaget).
Theoderich var nu ensam härskare. Goterna erkände segraren såsom konung.
Prokopius kallar honom »italikers och goters konung». Efter någon tvekan förlänade
kejsaren honom Odovakars
insignier, hvaremot Theoderich _^^^^^^^^^_ j öfverensstämmelse därmed
tydligen åtog sig vissa förplik- ^^H^HR^^I 8J°rde nan anspråk på högre
telser. Enligt dåtida åskåd- ^HpSH^Pl^H ran§ än andra germankonung-
ning kunde blott konungar ^^KiH^B||s|^H ar och på samma gång ett
utgå ur germanernas krets, ^^K^^^^^^H ^^ skiljedomarkall. Där-
men i själfva verket kände ......... emot lät han som lagarnes
sig den gotiske eröfrareii som vårdare och den antika kul-
kejsarens efterträdare, som ^illvermynt med turens beskyddare så vidt möj-
härskaren öfver det förnämsta Odovakars nutvud. ligt allt i Italien blifva vi’d
landet med hufvudstaden Rom. Ori^^Leti^E!hin^nz~ det gamla. Till sina goter
sade han: »I skiljen eder från
de andra barbarfolken, därigenom att I aren stridsdugliga och dock lefven i lagbun-
den förening med romarne.» Äfven i den yttre politiken sökte han tack vare sin
andliga öfverlägsenhet att mera verka genom underhandlingar än vapen.
Han trädde i vänskapligt förhållande till heruler, vandaler och burgunder. Med
frankernas, västgöternas och vandalernas härskare blef han genom släktskap än
mera förbunden. Viktigast var förhållandet till den tidens stormakter. Det blef
det centrala i hans verksamhet utåt. Han förde ett krig med kejsar Anastasius, hvilket
dock blef utan betydelse. Därpå följde en tid af fredslugn, då den kyrkliga frågan
och söndringen mellan påfven Gelasius I och grekerna lände goterna till fördel. Den
nye härskaren förstod förträffligt att visa undseende för katolicismen och att för sin
sak vinna Petri efterträdare. Hans intåg i Rom år 500 liknade de forna kejsarnes
triumftåg. Hans domslut ingraverades i koppar. Trots släktskapen gjorde honom
frankerna mesta besväret. Redan för alemannernas skull uppkommo slitningar. Ef-
ter lång tvekan fann han sig nödsakad att med härsmakt inskrida till de besegrade
västgöternas förmån. Därpå förvärfvade han öfverhögheten öfver det västgotiska
riket och eröfrade delar af burgundernas land. Han skapade en flotta, för att icke
grekerna och vandalerna skulle få herraväldet till sjöss. Slutligen omfattade det
östgotiska riket området till Rhöne, Donau och Sava, Dalmatien inbegripet, hvartill
kom genom personalunion sydvästra Frankrike jämte största delen af Spanien.
Den inre förvaltningen svarade mot denna yttre storhet. Befolkningen bestod af
två fullkomligt skilda krupper: de invandrade goterna jämte de med dem förbundna
germanfolkeii och de af ålder där bosatta provinsialerna. Goterna bildade den väpnade
styrkan. De lefde enligt sina gamla lagar och omfattade den arianska bekännelsen.
Provinsialerna voro katoliker och bärare af den romerska traditionen. Genom klok
utjämning af ömsesidiga fordringar utbreddes lugn och trygghet öfver landet. Od-
lingens brodd, som länge förtvinat, tog till att växa under konungens ifriga om-
sorger. Åkerbruk, handel, konst och litteratur begynte blomstra. Rom och Ravenna,
Pavia och Verona fmgo stadsmurar, kyrkor, palats och offentliga bad. Ravenna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
