Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Det västgotiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
öfverhöghet. Först när Theoderich dog, sönderföll det stora gotiska riket i sina natur-
liga beståndsdelar. Amalarich tog sitt västgotiska fädernearf i besittning (526-531), och
öfverlemnade allt land öster om Rhöne till östgoterna. Det västgotiska området norr
om Pyrenéerna, hädanefter kalladt Septimanien, omfattade numera blott sydvästra
hörnet af Frankrike med Narbonne som hufvudort. Därmed blef naturligen det vid-
sträckta området söder om Pyrenéerna åter det västgotiska hufvudlandet, där de ro-
merska provinsborna sammansmälte med sina herrar och bildade ett nytt biandfolk.
Den mäktigaste mannen i Spanien var Theudis, som Theoderich ditsändt som full-
mäktig. Han förklarade sig för konung och erkändes af folket (531-548). Han lyc-
kades tillbakadrifva frankerna, som trängt öfver Pyrenéerna. Han själf och hans
efterträdare föllo för mördarhand. En kaotisk tid följde: anfall af byzantinerna uti-
från, oro bland de store och strid mellan de båda bekännelserna i det inre. Redan
tycktes arianismen gå under, då den ännu en gång flammade upp. Detta skedde
genom Leovigild (567-586), som med kraftig hand räddade riket från undergång.
Han öfvervann byzantinerna, som inträngt i de södra delarne af riket, bröt det nord-
liga berglandets motstånd och förde sedan 576 segerrika krig mot svebernas rike,
som antagligen omfattade det nuvarande Galicien och Portugal. Därpå bröt han
adelns och kyrkans makt och införde ärftlig tronföljd. Han anlade kunglig dräkt
och tog plats på en kunglig tron. Han gjorde det väl belägna Toledo till stadigva-
rande residens.. Dittills hade man präglat mynt med den aflägsne kejsarens bild,
men nu blefvo de ersatta med kungliga. Handtverk, handel och andligt lif begynte
uppstå. Det var den tid, då Isidorus af Sevilla, Leander och Johannes af Biclaro
författade sina skrifter.
Då råkade allt, till och med rikets bestånd, i fara. Medan Leovigild sökte ut-
breda arianismen, öfvergick hans son till katolicismen. Han kallade till sin hjälp
sveber, byzantiner och andra kronans fiender. Men med järnhand nedslog Leovi-
gild allt motstånd. Han ^tog sonen till fånga och lät honom dö för bödelns hand.
Svebernas land gjordes till en gotisk provins. Franker och burgunder kommo för
sent till hjälp. Sedan de i början haft någon framgång, blefvo de tillbakaslagna.
Midt under fredsunderhandlingarne dog Leovigild. Den spanska solens hela glöd
flammade i honom. Hänsynslös, lidelsefull och beräknande, var han en betydande
statsman, stor krigare och konung. För att rädda arianismen uppoffrade han sin
son. Men likafullt gick denna kyrkliga riktning under, ty hans andre son och när-
maste efterträdare, Rekared I (586-601), öfvergick till katolicismen. Förgäfves reste
sig den nu tillbakasattao bekännelsen i öppet uppror. Den dukade under för ogynn-
samma förhållanden. År 589 församlades det tredje konciliet i Toledo, som före-
tedde en enighet inom riket som aldrig tillförene. Hof och adel bekände sig till kato-
licismen. Arianerna måste gå i landsflykt. Därmed föll det sista värnet för den
gotiska nationaliteten. Det germanska väsendet fick vika för det romanska. Latinet
blef statens, kyrkans, affärslifvets och litteraturens språk. Det gotiska språket undan-
trängdes att börja med och utdog slutligen helt och hållet. Genom den snabba ro-
maniseringen växte den katolska kyrkan. Spaniens koncilier fingo ett politiskt in-
flytande som i intet annat land. Stat och kyrka blefvo på det närmaste förenade.
De följande konungarne regerade endast kort tid. Först under Sisibut (612-620)
inträdde åter ordnade förhållanden. Han fördref grekerna, som blott fingo behålla
några orter i södra Portugal. Han byggde den heliga Leocadias kyrka i Toledo och
grep själf som författare till pennan. From och fanatisk ville han äfven omvända de i
Spanien starkt utbredda judarne, men uppväckte därigenom en fruktansvärd inre strid,
som i sin mån bidrog till rikets undergång och gjorde kronan beroende af prästerskapet.
År 633 sammanträdde det fjärde konciliet i Toledo under presidium af Isidorus
af Sevilla. Det var besökt af 69 biskopar. Då utgåfvos lagar för kyrkan, för konunga-
dömet och mot judarne. Efter detta koncilium följde andra i samma anda, tills
Kindasvinth (642-652) besteg tronen. Det var en härsklysten gubbe, nära 80 år. Han
bröt de andliges liksom yrkesmässiga opposition med blodig stränghet och skapade
ett skräckfylldt lugn. Prästerskapet fogade sig och slöt fred med honom på det
sjunde konciliet i Toledo. En gemensam landslag utfärdades, och en reform af rätte-
gångsväsendet genomfördes. Kyrkans öfvermakt var bruten; jämte de fries klass ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
