Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA GERMANERNA.
17
tin öfver Main bakom deras rygg och förhärjade obarmhärtigt landet vidt och bredt.
Hans fruktansvärda hänsynslöshet gjorde verkan, så mycket mer som den beledsa-
gades af den starkaste spänning af de militära krafterna och det mest vaksamma
skydd af gränserna. Vid Köln uppfördes en stenbro öfver Rhen. Men Decumat-
landet uppgafs som förloradt. Rundt om riket låg liksom en oförstörbar gördel,
som hölls samman utåt genom fördrag, penningar och politik. Germanernas dåd-
lust, som numera icke fick utlopp i strider mot Rom, drog massor af dem in i legio-
nerna. De hafva väsentligen möjliggjort romarnes segrar och därmed återställandet
af rikets enhet. Deras bröder på vänstra Rhenstranden synas antingen hafva blifvit
fördrifna eller också fullständigt underkastat sig. Upprepade gånger sökte de fria
germanerna begagna sig af växlingarne i de romerska inbördeskrigen, men .förgäfves.
De blefvo besegrade och straffade med stor grymhet; så gick det frankerna, goterna
och sarmaterna, hvilka sistnämnda icke voro germaner. Skräcken måste tämja dem,
ty tiden var järnhård. På ett oförklarligt sätt förstod den mäktige Konstantin att
på samma gång injaga fruktan hos främjingarne och draga dem till sig och göra
dem till goda soldater. Hade Probus förslökt att dämma för germanerna genom ger-
maner, så använde Konstantin det säkrare medlet, nämligen egen militärisk styrka.
Men det var fara häri. Samma män, som förde lans och sköld i romersk sold,
nådde höga värdigheter och vågade slutligen sträcka handen efter purpurn.
Verkningarne af Konstantins uppträdande voro så varaktiga, att allt förblef lugnet
i 13 år. Först under Konstans gjorde frankerna och, som det tyckes, äfven aleman-
nerna ett anfall. Men det misslyckades. Det fasta försvarsbältet bestod profvet och
skulle väl äfven framdeles hafva gjort det, om riket förblifvit fast sammanslutet i
det inre. Men just motsatsen inträffade. Konstans dukade under för sin fältherre
Magnentius. Denne var son till en germansk krigsfånge och antog nu kejsartiteln.
Hans landsmän strömmade massvis till för att understödja honom. Med en gallisk-
germansk här öppnade han ett fälttåg mot Konstantins II. Det blef i det närmaste
ett krig mellan romare och germaner. Vid Mursa (vid Drava) segrade romarnes tak-
tik och bättre beväpning öfver germanernas dödsföraktande tapperhet. För öfrigt tog
Konstantins fienden i ryggen genom franker och alemanner, som lockats öfver Rhen
med romerskt guld. Ännu förblef tanken på intressegemenskap främmande för det
germanska sinnelaget. Visserligen hade äfven romarsinnet urartat, hvilket Konstantii
exempel visade, ty han förmådde icke behärska de andar, som han frambesvurit.
De inträngande germanerna ville icke utrymma de områden, de besatt, utan höllo
sig kvar med vapenmakt. Förgäfves stred den tappre Silvanus, själf en frank, mot
sina stamförvanter frankerna. Ett föremål för Konstantii misstankar föll han för
det vapen, som denne lejt. Genast strömmade de frankiska krigarne öfver Marne
och Seine, medan bakom dem den germanska Bondeinvasionen långsamt utbredde
sig mot väster. Köln gick förloradt, och Konstantii skyddsvärn föllo ihop, Kon-
stantius kände, att han ej var vuxen ställningen, han utnämnde därför den unge Julianus
till ccesar med uppdrag att återeröfra Rhenstranden.
Trots all oerfarenhet lyckades den unge hjälten bana sig en väg genom fiendens
linier och i Reims förena sig med de där hårdt ansatta legionerna. Därpå kastade
han sig öfver Köln och återvann staden genom ett plötsligt angrepp. Nästa fälttåg
gällde alemannerna på vänstra Rhenstranden. Förtänksamt återställde han Vogeser-
skansarne, och stödd på dem ryckte han år 357 vidare in i det redan alemanniska
Alsatia - Elsass -, d. v. s. »det nya hemmet». Inför detta hot sammandrogo ale-
mannerna 35,000 man vid Strassburg under den bepröfvade härkonungen Chnodomar.
Här kom det till en fruktansvärd strid, som länge vacklade oafgjord, tills den fasta
ordning och det lugn, hvarmed det romerska angreppet utfördes, betvingade barba-
rernas vilda ursinne. Rhen uppslukade dem, som flydde. Julianus fullföljde sin
framgång, fortsatte till Mainz och därifrån vidare öfver den af romarne anlagda bron.
Men snart stod en ny hör af alemanner emot honom på hemmets mark. Ccesar inlät
sig icke i en andra afgörande drabbning, utan ödelade landet vidt och bredt, tills
invånarne begärde fred, den de ock erhöllo, Det var hög tid, ty nedre Rhen hade under
tiden öfverskridits af frankerna, som äfven måste betvingas. Samtidigt kämpade
Konstantins mot quader, sveber, sarmater och juthunger. Häraf synes, att oro härskade
Världshistoria IL 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
