Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
göra lät, infoga allt historiskt stoff intill senaste tider i det alltjämt fortlefvande
kejsardömets öden, som alltså icke kunde medgifva något afbrott i form af en förment
»medeltids» begynnelseepok.
Emellertid blef det i längden allt svårare att upprätthålla teorien om det romerska
kejsardömets fortfarande bestånd såsom fullt motsvaräftde behofvet af en definitiv
periodindelning. Visserligen häfdades alltjämt Tyska rikets och dess öfverhufvuds
kraf på att enligt den statsrättsliga dogmatiken utgöra en legitim fortsättning af detta
kejsardöme. Men dessa kraf underkastades en mer och mer närgången politisk och
historisk kritik, i samma mån som det moderna suveränitetsbegreppet gjorde sig
starkare och med större framgång gällande till öfriga täflande makters förmån. Ju
kraftigare det nya statssystemet utvecklade sig, dess mindre rimligt tedde det sig att
gruppera framställningen af detta statssystems historiska växlingar såsom blott och
bart modifikationer af det »heliga romerska rikets» världsherradöme. I synnerhet
efter trettioåriga kriget, som ledde till åtminstone de förnämsta tyska riksständernas
nästan fullständiga emancipation såsom faktiskt oberoende makter från kejsarens
öfvervälde, syntes de obestridliga och så länge förbredda förändringarne i Europas
allmänna politiska läge tarfva sin motsvarighet äfven i ett annat och med verklig-
heten bättre öfverensstämmande historiskt åskådningssätt.
Sålunda förklaras det, lätt i senare hälften af det sjuttonde århundradet några af
den protestantiska historieskrifningens målsmän i Tyskland och Nederlanden ansågo
sig lättast kunna vinna detta syfte genom upptagandet af den humanistiska beteck-
ningen »medeltiden», men fattad icke blott i inskränkt estetisk-filologisk mening,
utan såsom en allmän politiska-historisk period. Denna nya indelning kombinerades,
kan man säga, till en viss grad med en rest af det äldre »världsmonarkiska» schemat
därigenom, att såsom »medeltidens» begynnelseepok fixerades just det årtal, som
ansågs beteckna det verkliga romerska kejsardömets undergång. Men i själfva verket
innebar dock denna förändrade världshistoriska gruppering en afgjord brytning^ med
de kyrkliga traditionerna, en historiens sekularisering, så att säga, hvilket mäktigt
bidrog till dess utbredning inom den historiska vetenskapen, litteraturen och under-
visnjngen i samband med upplysningstidehvarfvets allmänna sträfvanden och allt
intill våra dagar. Såsom ofvan nämndes, har likväl »medeltiden» blifvit afgränsad
och karakteriserad på flere olika sätt, och i själfva beteckningens abstrakta beskaf-
fenhet ligger ingenting, som uttryckligen uppfordrar till att betona en för alla åskåd-
ningar ovillkorligen bindande innebörd.
Just därför finnas ej heller tillräckliga skäl, åtminstone ej ännu så länge, innan
själfva den fortsatta historiska utvecklingen formligen framtvingar en ny reform, för
att öfvergifva denna periodisering, som nu en gång vunnit burskap i den gängse
historiska bildningen och understöder det kronologiska sammanhållandet af dess
bestyrkta traditionella och nyförvärfvade kunskapsresultat. Inom »medeltidens» blott
i allmänna konturer uppdraga råmärken står fältet öppet för fylligare, från olika
uppfattningar utgående karakteristiker af den ifrågavarande tidrymdens utveckling
med särskildt framhållande af de nya synpunkter, som den fortskridande historiska
forskningen inom olika områden kan gifva vid handen. Därvid må tillika med
rätta uppmärksamheten fästas vid de kritiskt sofrade sanningsmoment, som kunna
anses förknippade med anledningarne till denna periodindelnings uppkomst och
tidigare utbildning.
Medeltiden utgör i själfva verket en öfvergång från den antika Medelhafsvarldens
kultur och samhällslif, som i sina sista skeden politiskt sammanfattades och hägnades
af det romerska, omsider med den kristna kyrkan förbundna kejsardömet, till det
nyare Europas alltmer utvidgade statssystem med dess mångskiftande, men trots
alla inre motsatser, all nationell och religiös splittring på gemensamma grundvalar
hvilande och tillika framåtskridande odling.
Denna öfvergång får dock ingalunda fattas såsom innebärande en afgjord och
tvär brytning med det förflutna, med antiken och dess kultur. Denna kultur gick
ej helt och hållet förlorad, utan fortsattes i det skick, som dess utveckling hade
uppnått under den segrande kristendomens inverkan, med de förändringar och
inskränkningar, som betingades däraf, äfvensom af dess utbredning till nya folk-
Världshistoria II. Ul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
