Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen. - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metafysiska behof, som kunna tillfredsställas af fantasien och tron allena. Illusionen
att kunna innerligt med hvarandra försona »tro och vetande» kväfde hvarje känsla
för den djupgående olikheten mellan båda sfärerna och lät filosofien delvis krympa
samman till ett slags teologi, som trodde sig kunna stödja det religiösa fantasilifvets
skapelser med pseudovetenskapliga grunder.
6. Det religiösa lifvet.
I en tid, som allt mer och mer inskränkte den enskildes fria politiska, sociala
och andliga verksamhet och icke längre satte stora ideella mål för hans tänkande och
viljande, i en tid, som med sina tvära skickelseväxlingar och sina alltmer såsom tryck
verkande motsatser mellan mammonismen och masseländet alltjämt väckte nya tvifvel
på det beståendes varaktighet och inre berättigande, för hvilken, ju längre dess mer,
allt stort och skönt låg i det förflutna och tanken på framtiden knappast mer väckte
förhoppningar, i en sådan tid trängde sig på otaliga med öfvermäktig kraft dessa
mänsklighetens gamla frågor: »Finnes det en gudomlig världsstyrelse? Gifves det för
den arma människosjälen blott denna enda jordiska tillvaro eller vinkar emot henne
en odödlighet, som löser alla detta lifvets disharmonier? Finnes ingenstädes ett
tillfredsställande af människohjärtats varma trängtan att få lyfta förlåten för framtiden?
Det är ett öfvermäktigt begär efter hvad Nietzsche träffande betecknat såsom all
religions och all konsts väsen, efter en »världsförbättring». »Hur måste världen té
sig för att vara värd att lefva uti?»
Det är lätt att inse, att en filosofi, som gjorde anspråk på att »hela själens
krank-het», måste söka en lösning äfven för denna fråga och att just den riktning, som
redan länge besvarat den i vida kretsars anda, nämligen stoas filosofi eller snarare
teologi, vann det starkaste inflytande på kejsartidens världsåskådning.
Stoas teodicé är afgjordt teleologisk och antropocentrisk. Från ändamålsenligheten
och skönheten hos kosmos sluter den till en allvis och allgod guds tillvaro, och i
medelpunkten för den gudomliga omsorgen står enligt denna uppfattning den stora
mänskligheten, hvilken Gud älskar med en faders kärlek. Människan själf har i sitt
förnuft andel i det gudomliga, med hvilket emellertid i den mänskliga naturen ett
förnuftsvidrigt och mot det gudomliga stridande element är förbundet. För denna
dualism har under kejsartiden Seneca uppträdt med synnerlig framgång.
För honom är kroppsligheten, »köttet», detta icke gudomligas säte. Det är ett
själens fängelse, från hvilket denna först måste befrias för att återvända till »hemmet».
Såtillvida är för Seneca detta lifvets sista dag »evighetens födelsedag», upphöjelsen
till ett bättre lif på andra sidan, till salig gemenskap med fullkomnade andar.
Tanken på detta »på andra sidan», som lofvar frihet och frid och lösning på alla gåtor,
stärker kraften att redan härnere följa det gudomligas verkningar i själen. Ty
döden är på samma gång en domens dag, då öfver enhvar skall fällas utslag. Alla
dessa stoiska tankar erinra lifligt om Platon. En äkta platonsk tanke är det också,
när Seneca antager, att de godas själar fore inträdet i de saligas rike måste genomgå
en reningsprocess genom eld. Denna åsikt har i form af lära om skärselden, liksom
så mycket annat från hedendomen, inträngt i kristendomen och af Gregorius den
Store upphöjts till dogm.
Denna Senecas världsåskådning har föranledt den kristna legenddiktningen att
utan vidare stämpla filosofen såsom kristen. Han säges vara omvänd af ingen
ringare än aposteln Paulus själf, som i Korint hade blifvit bekant med Senecas
broder, den dåvarande prokonsuln öfver Achaia, inför hvars tribunal judarne hade fört
honom. Om brodern frikände aposteln, hvarför skulle han icke »hafva
rekommenderat en så betydande personlighet hos brodern i Rom? Detta var tillräcklig
anledning för den om tron nitälskande förfalskareverksamheten att uppdikta en
bref-växling mellan Seneca och Paulus, hvilken brefväxling redan kyrkofadern Hieronymus
kände.
Den naivitet, hvarmed det fromma bedrägeriet utan vidare för sig tog i anspråk
ett stort namn, fattade icke den principiella oförenligheten, som vid sidan af de på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
