Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
572 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Här må blott nämnas Herodes Atticus, den störste athenske läraren, vid hvars
fötter nästan alla betydande »sofister» i det andra århundradet sutto och som i följd
af sin furstliga förmögenhet kunde täfla med Hadrianus i fråga om Athens förskönande;
Philostratos, som i »Sofisters lefnadslopp» gifver oss intresserande bilder ur dessa
litteratörers dagliga lif och verksamhet och i sin romanartade, på uppdrag af den vittra
kejsarinnan Julia Domna författade biografi öfver den orientaliske undergöraren
Apollonios från Tyana tecknat idealbilden af en den grekiska renässansens apostel, en
förkämpe för det gammalgrekiska i språk, sed och religion, i hvilken lefnadsteckning
man velat finna ett hedniskt motstycke till Kristusbiografien; Dion från Prusa,
benämnd »guldmunnen» (Chrysostomos), en af de mest framgångsrika författarne på den
nyklassiska konstprosan och en ifrig resepredikant, »den fulländade romantikern»,
som helt och hållet lefde i det gamla Hellas’ värld och aldrig tröttnade att uppbygga
sina åhörare med skildringen af dess glans och storhet, och slutligen Aristeides, till
hvars ord Asiens landtdag och festpubliken vid de isthmiska spelen likaväl som Athens
och Roms bildade publik och kejsar Marcus Aurelius lyssnat och hvilkens skrifter,
bland hvilka här må nämnas det till tronen riktade sändebrefvet till förmån för
Smyrna, loftalen öf-
ver Athen och Rom,
talet öfver
Eleu-sis, afgjordt
beteckna höjdpunkten af
denna retorik.
Bredvid honom förtjenar
från den
efterföljande tiden blott den i
följd af sitt trogna
fasthållande vid
Julianus för oss
intressante retorn
Liba-nios från Antiochia
(f 393) ett
omnämnande.
Till en plats in-
Gemme med kejsar Septimius Severus
och kejsarinnan Julia Domna.
Originalet i Nationalbiblioteket i Paris.
om
världslitteraturen har för öfrigt
blott en ur denna
krets lyckats
framtränga, men han har
också gått vida
utöfver hela
riktningens konventionella
ram: Lukianos från
det syriska
Samo-sata. Äfven han har
ursprungligen fört
ett vandrande lif
såsom retor och
uppträdt i Antiochia,
Athen, Olympia,
Rom och i Gallien,
men med sitt skarpt kritiska förstånd och sin utpräglade satiriska begåfning kunde han i
längden ej finna sig rätt väl tillfreds med den vandrande talarens yrke och den
konventionella skolretoriken. Så glänsande hans välde öfver det formella än var, så verkade
likväl hela riktningens oundvikliga olägenheter, frasrikedomen och tankearmodet, det
osanna^ patos och det smaklösa pedanteriet, frånstötande på honom. Därför sade han
farväl åt deklamationerna för att vända sig till den för hans natur så väl passande
satiriska essayen, som gjort hans namn odödligt. Det hvilar en rikedom af snille,
af äkta hellenisk gratie öfver dessa dialoger och satirer, i hvilka han öppet säger oss
sitt hjärtas mening om tidens dårskaper: öfver den städse tilltagande vidskepelsen,
öfver det krassa begäret efter underverk och den mystiska svindeln inom de
hemliga religiösa samfunden, gudamyterna, filosofernas och de filosofiska sekternas
inbillade visdom, litteratörskråets skryt och själfförhärligande, demimondens liderlighet,
den fantastiska resefabulustiken och andra dåliga alster af tidens lögnaranda.
Visserligen stannar han i sin satir vid ytan, såsom t. ex. i kritiken af kristendomen i
»Pere-grinos», en satir öfver den cyniske svärmaren, som i Olympia liksom en ny Phcenix
invigde sig åt döden på bålet. Denna skrift har under upplysningstiden haft det
sällsamma ödet att uppföras på den romerska kyrkans »index öfver förbjudna böcker»
vid sidan af namnen Gibbon, Kant och Fredrik den Store! Något synnerligt djup får
man ej söka hos denna art af skriftställen, - Lukianos är egentligen blott en ständigt
förnekande ande, - och hans brännande hån öfver andras svagheter kan icke dölja
hans egen frivolitet; men äkta och djup drifvande kraft lefde dock hos denne hånets
apostel, det lifliga behofvet att skydda det helleniska väsendets glada klarhet och
skönhet mot obskuranter, hycklare och halfbarbarer. Detta tillförsäkrar honom odödlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
