Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PRINCIPATETS GRUNDLÄGGNING OCH DET JULISK-CLAUDISKA KEJSARHUSET. 525
Romerskt campagna-landskap med rester af Aqua Claudia.
Efter fotografi.
skildt de författare, som skrefvo för hans efterträdare Claudius, hafva påverkat
traditionen i sådan riktning. Ty - såsom man med rätta anmärkt - ju mer man
för-ifrade sig öfver företrädarens förryckthet, desto förr kunde Claudius hoppas, att det
pinsamma talet om hans egen dårskap skulle förstummas. Caligula själf har
dessutom genom den obevekliga logiken i kulten af sitt eget jag, genom sin fallenhet för
brutala och drastiska yttringar och cyniska kvickheter, genom underliga och groteska
infall af sitt själfförgudande lynne gjort allt, som möjligen står i en människas makt,
för att befordra en dylik uppfattning.
Så säges kejsarlegendens Caligula t. ex. hafva motiverat sina talrika
äktenskapsbrott och den föregifna blodskammen med sina systrar med sin egenskap af Zeus,
medan i verkligheten otukt med Systrarne uppenbarligen pådiktats honom, emedan
han just spelade Zeus’ roll. Dessutom hörde blodskam egentligen till bilden af en
riktig tyrann. Man tanke på Periandros, på Nero, som skulle hafva begått den med
sin egen mor! Då detta var omöjligt i fråga om Caligula, måste Systrarne träda i
stället. Så har man förebrått till och med Cicero blodskam med sin egen dotter!
Dylikt hörde till den tidens lömska invektiver. På samma sätt förklaras af den
konkurrens, som den till Rom inflyttade Jupiter Latiaris bedref med Jupiter Capitolinus, att man
illustrerade Caligulas andliga omtöckning genom en historia om en verklig strid, i hvilken
Caligula handgripligen skall hafva gått sin motståndare in på lifvet med ask- och
blixtmaskiner och med stenkastning! En cynisk historia om lifhästen, som han ville
göra till konsul (uppenbarligen, emedan i Rom så mången åsna blifvit konsul), tog man
så på allvar, att man berättade, att hästen verkligen skulle hafva fått konsulatet, om blott
Caligula fått lefva längre. Faktiskt yttrar sig här blottsamma bisarra ironi, som t. ex. i den
bekanta satsen, att han funne det beklagligt, att romerska folket icke hade blott en
enda hals. Uppenbart vanställande af sådana cyniska vitsar är det, då det heter om
honom, att han velat aflägsna bilderna af Vergilius och Livius ur de offentliga bib-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
