Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
520 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
på det nya regementet. Agrippas arfsrätt var visserligen omedelbart efter Augusti
död bortfallen genom hans afrättning - vi veta icke af hvem densamma blifvit
föranstaltad -, men den sammansvärjning, som föranleddes af en falsk Agrippa, lät
dock förstå, att man hade att räkna med talrika element, som ställde sig fientliga
emot Tiberius. Dessa element funno snart en ny medelpunkt, när Germanicus under
sitt kommando i Orienten (år 19) funnit en förtidig död genom att förgiftas af den
mot honom fientlige legaten i Syrien, såsom den passionerade Agrippina, hans änka,
helt säkert utan fog trodde, på föranstaltande af Tiberius själf. Den hemliga och
offentliga agitation, som ett helt årtionde igenom hade sammanhang med denna
dynastiska opposition, slutade med en katastrof inom Germanici familj efter
kejsar-moderns, Livias, död år 29. Agrippina anklagades för högförrädiska stämplingar
och skickades i landsflykt. Härunder fann hon sin död (antingen genom själfmord
eller afrättning), och hennes öde delades af hennes båda äldsta söner.
Genom samverkan af dessa inom caesarhuset rådande motsatser och de fientliga
strömningarne inom aristokratien uppstod redan från början en atmosfär af
misstroende, som hade en mycket ogynnsam inverkan på förhållandet mellan fursten
och aristokratien med dennas ståndsrepresentation, senaten.
Visserligen visade sig Tiberius allvarligen intresserad för att styra fullt
författningsenligt, så att man till och med har kallat honom den mest konstitutionelle
bland alla csesarer. De genom författningen uppdragna gränserna för princeps’ makt
iakttogos sorgfälligt, och senatens rättigheter tillvaratogos, ja, ökades formellt, då de
blott till komedi förvandlade komitierna afskaffades och ämbetsmannavalen förlades
till senaten. Äfven afböjde i den augustiska tidens stil Tiberius de utomordentliga,
särskildt de gudomliga hedersbetygelserna. Af det gudomliga skymningsdunkel, i
hvilket den förste princeps så gärna ställt sin person, ville han ingenting veta. Han
vore tillfreds, om det lyckades honom att i statens tjenst och till dess bästa bruka
den makt, som blifvit honom öfverlemnad. Denna förklaring kunde i hvarje fall
åberopa sig på en omfattande personlig verksamhet, på en mönstergill ledning af
förvaltningen och på ett energiskt arbete för undersåtarnes väl, hvarför också ingen
ringare än Mommsen förklarat Tiberius hafva varit den dugligaste härskare, som
riket någonsin haft.
Men det visade sig också här alltför snart, att en så exklusiv klassrepresentation
och så månghöfdad församling som senaten icke var det lämpliga organet för ett
enhetligt genomförande af en sådan välfärdspolitik. Princeps’ vilja och initiativ
måste naturligtvis äfven här alltmer träda i förgrunden, under det att senaten själf
egde så liten inre hållning, att det blott behöfdes en skrifvelse från Tiberius för att
göra ett i laga former fattadt beslut ogiltigt. Denna sakernas utveckling, ställd i
samband med mannens hårda och oböjliga karaktär (ett äkta claudiskt familjedrag)
och med hans blott alltför berättigade misstroende mot tillförlitligheten hos statens
organ och med den förnäma världens sinnesstämning gentemot honom, har ofta
ledt till misstydande af hans goda afsikter och till förhatliga förvrängningar.
Dessutom var det oundvikligt, att det beständiga personliga ingripandet från princeps’
sida med hans egendomliga individuella läggning skär.pte intrycket af det
autokratiska. Tiberii sätt att i en opartisk rättskipnings intresse personligen deltaga i
domstolsförhandlingarne ansågs, enligt hans störste vedersakare, Tacitus, såsom ett
inkräktande på »friheten», trots de fördelar, som enligt samme Tacitus’ vittnesbörd
däraf bereddes »sanningen».
Till allt detta kom, att den åldrande Tiberius blef allt mer och mer dyster i
följd af lifvets bittra erfarenheter, i följd af misstänksamhet och människoförakt, och
därför offentligen drog sig tillbaka från världen. Denna stämning tog sig uttryck
däruti, att kejsaren i möjligaste mån uppträdde blott med följe af trupper och att han
sammandrog hela det kejserliga gardet i ett stort läger vid Rom år 23. Som grund för
denna handling af försiktighet och farhågor räknade den allmänna meningen en afsikt
att betvinga senat och folk genom fruktan, isynnerhet när det oerhörda inträffade
och Tiberius år 26 drog sig tillbaka till klippön Capri utan att någonsin återvända
till Rom. Ännu mera skärptes dessa motsatser därigenom, att gardesprefekten
Seja-nus numera uppträdde i Rom i den frånvarande kejsarens ställe såsom allsmäktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
